Vad är konst? Den frågan finns idag på mångas läppar efter den senaste tidens debatt om Konstfack och dess elever. Först fuskinskrivningar på psykakuten och nu senast vandalisering av en tunnelbanevagn. Det enklaste vore givetvis att bara fördöma allt rätt av som simpel kriminalitet, och det är det förvisso, men det svarar ju inte på den inledande frågan.
Kan det kriminella vara konst? Eller är det skildringen av den kriminella handlingen? Går det att definiera konst? Får man kritisera konst? Hur långt får man då gå? Är den konstnärliga friheten universell?
Jag har under helgen funderat över om man ens bör ställa sig själv frågan: Är detta konst? Vad vill man uppnå med den frågeställningen? Det intressanta är väl: Tycker jag om detta? Talar det till mig? Vad säger det mig? Jämför med ett vanligt ord. Ett ord kan vara dött, som en term, en definition. Men det kan också fyllas med innehåll beroende på vilket sammanhang det handlar om. Det blir ett begrepp som blir oerhört laddat för vissa, men helt avdramatiserat för andra. Höstens ord har för mig varit "äktenskap". Smaka på det. Jag har fått mail om ordet "äktenskap", varav vissa är helt omöjliga att publicera på grund av språkbruk och näst intill kriminella påhopp.
Visst kan en sten vara konst. Den kan bära på en historia eller ett budskap. En bit murbruk betyder kanske ingenting, men om man vet att den varit en del av Berlinmuren fylls den plötsligt av en stark berättelse.
Som kulturpolitiker undrar jag ibland vad jag kan eller får tycka. Får jag säga att jag tycker att det är dålig konst? Att jag tycker att någonting är skit (möjligen kan man tycka att det är dåligt språkbruk för en riksdagsledamot)? Eller har jag kränkt någons konstnärliga frihet då?
I Sverige är bidragsgivandet skilt från politiken. Vi sitter inte politiskt och bedömer enskilda konstnärer eller verk och bestämmer om det är bra eller dåligt. Det finns särskilda myndigheter, skilda från politiken, som fattar de besluten. Bidrag beslutas av exempelvis Kulturrådet eller Konstnärsnämnden. En konsthallschef bestämmer vad som ska köpas in eller inte, utan att fråga politiker om lov. (Även om skrämmande undantag finns där politiker försökt lägga sig i konstinköpen).
Konstens roll är att provocera, spräcka tabun och tänja gränser. Den ska få uppröra och det ordentligt. Bita den hand som föder den. I sidhuvudet på bloggen skriver jag att kultur är en garant för frihet. Då är det precis detta jag menar. Därför blir jag lite glad också när jag blir heligt förbannad på ett konstverk, en bok, eller en föreställning.
Som politiker är jag van vid att om jag sticker ut hakan i en debatt, får jag också vara beredd på en rejäl käftsmäll. Ju mer provokativ, desto större kritik. Det är grundläggande för det vi kallar demokrati. Men hur långt får jag gå när någon annan, låt oss säga en konststudent, sticker ut hakan?
I torsdags kväll stod jag och tittade på konstmässan MARKET och tittade på den nu så omdiskuterade filmen "Territorial Pissing". Jag såg den ett par gånger och funderade över vad som var själva konstverket. Vad sade det till just mig? Är det snubben som vandaliserar som utöver konst, eller är det filmaren? Är det de chockade människorna runt om? Att någon ilsket kastar sig ut genom en ruta? Eller slutscenen där den maskerade totalsprutar ner en vagn i svart färg som någon form av ilsken bautaejakulation?
Till slut blev jag faktiskt rätt provocerad. Inte så mycket över själv filmen, förutom att jag tycker det är för jäkligt när någon tar sig friheten att fördärva annans egendom, och dessutom tycker sig ha moralisk rätt att göra det. Själva handlingen som skildras är kriminell och SL gör rätt som polisanmäler, därmed inte sagt att konstverket är kriminellt eller bör förbjudas eller ens begränsas.
Nej, jag blev mer provocerad över diskussionen i montern (som för övrigt var ett rätt spännande konstverk i sig). Flera stod och försökte tävla i att se nya konstnärliga uttryck. Ord som "banbrytande" och "explosivt" haglade. Eller "ett starkt verk" som galleristen själv säger till SvD. Det enda jag kunde tänka var "Herregud! Var har ni varit de senaste decennierna?" Inte har ni åkt tunnelbana i alla fall. För själv såg jag inget nytt. Bara simpel vandalism, för en gångs skull fångad med en kamera. Jag tycker filmen är en rätt billig form av halvtaskig provokation. Möjligen uppstår själva konstverket snarare idag med den debatt som just nu pågår. I det verket är vi i så fall alla bidragande konstnärer.
Nu kommer vän av ordning tycka att jag går långt över mitt mandat som kulturpolitiker. Att jag visar min inkompetens genom att försöka recensera ett konstnärligt verk som jag uppenbarligen inte begriper mig på. Må så vara. Men jag skriver detta som en person som försöker förstå en debatt. Jag tycker nämligen debatten och diskussionen är bra. Vi behöver fler nya konstnärliga uttryck, vi behöver fler som testar gränser, och som spräcker tabun. Men vi behöver också fler som tar debatten och diskussionen. Som faktiskt hojtar till när man inte förstår eller tycker att något är just skit. Det handlar inte om att begränsa konsten, utan om att vara medskapare i ett offentligt samtal där konsten har sin självklara plats och får utrymme.
Mer om Konstfacksfilmen: SvD, DN, Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar