För 200 år sedan delades Sverige och Finland. Idag är det festligheter i riksdagen när Märkesåret 1809 uppmärksammas vi högtidlig ceremoni. Närvarade gjorde från den svenska kungafamiljen H M Konungen, H M Drottningen, H K H Kronprinsessan Victoria och H K H Prinsessan Madeleine. Finska republikens president Tarja Halonen kom med den finske talmannen, statsminister och en delegation med finska riksdagsledamöter. Naturligtvis medverkade även vår egen talman, statsminister och regering.
Det var en fin ceremoni. Horace Engdahl höll ett briljant tal som finns att läsa här (gör det!). Han poängterade att vi uppmärksammar året och inte firar det. För det ligger också mycket dramatik och tragik i det som då skedde. 1809 avträdde Sverige Finland till Ryssland och grunden lades för en självständig nation. Innan dess var vi en gemensam stat i 600 års tid.
Horace Engdahl menade helt riktigt att före den sammanhållna nationen gick det inte att säga vad som var Sverige och vad som var Finland. 1809 avstods en tredjedel av nationen. Det gick inte att säga vad som var finskt och vad som var svenskt. Sverige blev i och med detta också ett nytt land för 200 år sedan. Ändå är 1809 ett bortglömt år i många svenskars medvetande.
Själv har jag fått en födjupad insikt i Finland sedan tio år tillbaka då jag träffade Cristofer. Med honom kom också en släkt i Finland som jag nu betraktar som min. Den finske talmannen Sauli Niinistö talade om att det idag finns svenskar, finnar, finlandssvenskar och sverigefinnar. Till och med finska sverigefinnar, eller som min svärmor en svensk finlandssvensk. Så intimt förknippade är våra två länder.
På väggen i min övernattningslägenhet i Stockholm hänger Cristofers morfars medaljer från kriget, förlänade av fältmarskalk Mannerheim. Jag tittade lite extra på dem i morse och ägnar idag Finland mina tankar!
Läs gärna också Sydsvenskans huvudledare om vad Sverige även idag kan lära av sin Finske granne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar