Preskriptionstiden för brott som kan ge livstids fängelse ska avskaffas. Detta skriver SvD om idag. Det är ett utmärkt förslag. Jag har alltid tyckt att det är märkligt att efter 25 år så är det plötsligt som att mord inte längre är begånget. Inte så att det inte fortfarande finns ett enormt tomrum efter den som ryckts bort. Det finns det givetvis. Men att den som utfört brottet kan krypa fram ur sitt skrymsle och lugnt berätta att "det var jag" utan att det har några konsekvenser.
Det som är viktigt med det nu liggande förslaget är att det gäller brott som kan ge livstids fängelse. Jag tycker aldrig att preskriptionstiden ska vara kortare än straffets maxlängd. För de nu aktuella brotten finns det åtminstone en teoretisk möjlighet till att de varar hela livet. Då ska även preskriptionstiden göra det. Möjligen hade jag velat att just den principen, att preskriptionstiden aldrig ska vara kortare än straffets maxlängd, borde införas generellt. I de fall man förlänger strafftiden för ett visst ska preskriptionstiden i så fall också förlängas.
Bodström är lite söt som vanligt. Han har anammat det socialdemokratiska oppositions-mantrat "Det här borde gjorts tidigare!". Men varför gjorde du inte det då....? För bara tre år sedan var du ju justitieminister!
Diskussionen om preskriptionstid får mig att tänka på ett annat aktuellt fall - Roman Polanski. Han sitter nu och väntar på besked om utlämning till USA för en våldtäkt mot en minderårig flicka som skedde 1977. Jag har svårt att förstå alla de som nu rycker ut till Polanskis försvar för att han är en känd filmregissör och en stor kulturpersonlighet. Samma regler ska väl gälla för honom som för alla andra? Däremot funderar jag över den tid som har gått. Det är 32 år sedan brottet begicks. Har jag förstått det hela rätt så finns det ingen tidsgräns eftersom åtal är väckt och Polanski har erkänt sig skyldig, men hur länge är det rimligt att jaga en brottsling på flykt?
En av de som försvarat Polanski allra hårdast är den franske kulturministern Frédéric Mitterand. Han jagas nu själv politiskt sedan han i sin biografi La mauvaise vie erkänt att han köpt sex av småpojkar i Thailand (SvD). Själv tycker jag att allt detta ger en ganska klibbig och obehaglig känsla. I slutändan handlar ju ändå allt om det ansvar vi faktiskt alla har för våra egna handlingar. Det ansvaret bär vi med oss resten av livet, där finns aldrig någon preskriptionstid.
3 kommentarer:
SÅ sant så!!!! Kram!
Jag tror inte en mördare stiger fram efter mordet preskriberats och säger det var jag.Det får förödande konsekvenser för mördarens anhöriga och familj.En mördare håller tyst även efter 26 år.Har någon trätt fram vid ett preskriberat mord och erkänt?
I fallet Polanski kan man ställa sig frågan: Om han inte varit en framstående filmregissör, hade man gått ur huse för hans rätt till att sippa en rättegång (även om brottet har skett för mer än 30 år sedan)? Svaret är väl troligtvis att fame lett till att man minimerat hans brott. Hur känns det för offret att världens kulturministrar står upp o anser att hans kulturella intatser gör att han står över brottet?
Skicka en kommentar