Igår var jag på ett seminarium här i riksdagen om yttrandefrihet. Inbjudna var Shadi Bitar, vd för bokförlaget Earbooks som utgivit boken Medinas Juvel, och Kristina Ahlinder, vd på förläggareföreningen.
Jag har tidigare skrivit om Medinas Juvel och om yttrandefriheten både här på bloggen och i en artikel i Kvällsposten den 6 oktober. Den här gången stod diskussionen om hur hot och våld leder till självcensur och om hur vi avstår från att skriva, ge ut och läsa litteratur.
Även när vi inte är utsatta för hot kan vi ibland ägna oss åt "välvillig" självcensur. Vi vill inte stöta oss med någon, vi är rädda för vilka reaktioner vi kan få. Ett exempel var när Nobelmuseet visade filmen Submission i samband med en utställning. Före utställningen fick en imam se filmen och vissa delar klipptes sedan bort för att inte vara stötande.
Jag menar att det är ännu viktigare att stå upp för yttrandefriheten när den gör ont. Precis som vi kan försvara rätten att göra Muhammedkarikatyrer, att skriva om italienska Camorran eller göra film om Doles bananer, måste vi också stå upp för det som provocerar oss själva. Må det vara en Ecce Homo, eller en provokativ utställlning av Andres Serrano.
För mig är graden av yttrandefrihet också måttet på ett civiliserat samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar