Från inkomstgaranti till långtidsstipendier

Idag debatterar vi den omtalade inkomstgarantin för konstnärer i riksdagen. Inkomstgarantin infördes 1976 och ersatte då den statliga konstnärsbelöningen. Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond utser innehavare av garantin. Inkomstgaranti har man som huvudregel under resten av sin livstid. Därför har den ibland lite felaktigt kallats för livstidslön. Beloppet reduceras i förhållande till andra inkomster.

Sedan år 2000 har 162 miljoner kronor fördelats till totalt 220 personer. Idag är det 157 personer som har inkomstgaranti. Ungefär två tredjedelar är män och mottagarna är huvudsakligen aktiva inom områdena Musik, Bild och form och Ordområdet. Andra yrkeskategorier återfinns inom teater, dans och film, samt en schackspelare. Någon ny mottagare utses inte förrän en vakans uppstår i systemet, det vill säga att någon avlider.

För mig är själva syftet för statligt stöd till konstnärer att de antingen ska grundas på ersättning för konstnärligt arbete, eller uppmuntra och utveckla konstnärs- och författarskap. Problemet med inkomstgarantin så som den idag är utformad är att det är ett stelbent och oflexibelt system. Det når bara en ytterst begränsad grupp med väldigt liten omsättning. De senaste tio åren har bara 63 nya mottagare utsetts. Jag tycker också att det är problematiskt att det inte finns någon som helst koppling till att man fortsatt är verksam inom sitt yrke.

Många hävdar betydelsen av inkomstgaranti som hedersbevis. För det första får man inte bortse ifrån att belöningsmomentet finns kvar även i ett stipendiesystem. När man utnämner mottagare av ett långtidsstipendium innebär det också en kvalificerad kvalitetsprövning av det enskilda konstnärskapet.

För det andra så försvann synen på inkomstgaranti som hedersbevis redan 1976 då den ersatte Konstnärsbelöningarna. Dessas övergripande kriterium var att mottagaren gjort ”betydande insatser inom svenskt kulturliv”. Anledningen till att man ändrade systemet till inkomstgaranti var just att hedersbevis inte längre var det primära utan att målet istället var att skapa ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet.

Fördelen med långtidsstipendier är att de gör just detta. Det visade om inte annat den utvärdering Konstnärsnämnden gjorde 2006. Dessutom är långtidsstipendierna pensionsgrundande till skillnad från inkomstgarantin.

Vi får nu ett system med större flexibilitet, där fler mottagare kan få tillgång till stöd och där en bredare och bättre grund läggs för konstnärligt och kreativt skapande. Fler kan också hjälpas med ett steg på vägen i sitt konstnärskap, fler kan se fram emot arbetsro i sitt skapande och fler kan förhoppningsvis också i förlängningen försörja sig på sin konst.

Slutligen är det viktigt att konstatera att det liggande förslaget inte utgör några förändringar för den som redan beviljats inkomstgaranti. Istället handlar det om en successiv övergång i takt med att inga nya inkomstgarantier beviljas. Det är inte heller en nedskärning på stödet till konstnärer. Resurserna kommer att finnas kvar, men fördelas på ett i mina ögon bättre sätt.

Eric Whitacre's Virtual Choir

För dig som inte trodde sociala medier var särskilt socialt. Mer om Eric Whitacre's Virtual Choir hittar du här!

Konstnärslöner blir arbetsstipendier

Idag justerade kulturutskottet betänkandet om att avveckla inkomstgarantierna för konstnärer. Istället omvandlas inkomstgarantierna till arbetsstipendier på 5-10 år. Syftet är att fler konstnärer än tidigare ska få möjlighet att utveckla sitt konstnärskap.

Idag är det 157 konstnärer och författare som har inkomstgaranti. Det innebär att de är garanterade en viss månadsinkomst livet ut. Några krav på konstnärlig aktivitet finns inte. Garantin har tidigare setts som ett hedersbevis, men tanken har ändå främst varit att den ska skapa ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet.

Med det nya förslaget får fler möjlighet att under ett antal år få ägna sig åt fritt konstnärligt skapande. Omvandlingen sker successivt och drabbar inte de som redan har inkomstgaranti.

Ärendet debatteras i kammaren fredagen den 21 maj och riksdagen fattar beslut den 26 maj.

Rödgrönt haveri

Idag skriver jag i Kvällsposten om rödgrön regeringsoduglighet och beslutsinkompetens. Det var tragiskt att följa hur Mona Sahlin försökte få haveriet med Förbifart Stockholm att verka som en demokratisk framgångssaga.

Att helt frankt konstatera att man omöjligen kan komma överens i en så avgörande fråga och i stället lämpa över ansvaret på stockholmarna i en folkomröstning går inte att beteckna som annat än beslutsinkompetens. Hur ska man hantera ekonomin? Utrikespolitiken? Försvarspolitiken? Afghanistan? Är det meningen att vi ska folkomrösta om rikets säkerhet? De rödgröna har helt enkelt gett regeringsodugligheten ett ansikte.

Mona Sahlin leder inte en koalition, hon fördelar snarare ordet mellan Eriksson, Wetterstrand och Ohly. I Malmö tutar Ilmar Reepalu på enligt känt manér. Socialdemokraterna har backat i varje val sedan Reepalu tillträdde. Oförmågan att lyssna straffar sig.

Läs hela artikeln här

Presstöd som bidragsentreprenöriell verksamhet

Min (fd) kollega i Presstödsnämnden Martin Ahlquist skriver idag på DN Debatt om att han som en konsekvens av beslutet att ge Nationell Idag presstöd nu väljer att lämna nämnden. "Jag kan inte medverka till att skattepengar finansierar rasism", skriver han. Även om jag inte håller med Martin fullt ut, så har jag stor respekt för hans agerande. Jag kommer också sakna honom i nämnden, han har bidragit förtjänstfullt till diskussionen. Mina egna beslutsgrunder skrev jag om igår.

Martin pekar dock på ett flertal brister i presstödets utformning och hur det gynnar fiffel och bidragsentreprenöriell verksamhet.Här är vi helt ense. "Genom att göra lokala editioner av tidningen och kalla dem för självständiga tidningar kan grundsumman kvitteras ut i princip hur många gånger som helst. Tidningen ETC är i dag inte en tidning utan sju med ett totalt presstöd på 12 miljoner 2010. Fria tidningar ger ut sex tidningar och så vidare", skriver Martin.

Tidningsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än den gjorde när presstödet infördes. Grunden för presstödet - att säkra mångfald och pluralism på tidninsmarknaden - håller sakta men säkert på att urholkas. Reglerna och de gränsvärden som där anges blir mer eller mindre inaktuella när tidningsläsandet och abonnentstocken sjunker. Definitionen för vad som är en tidning håller på att omvärderas i samhället.

Per Svensson skrev igår på medivarlden.se om hur David och Goliat har fusionerat när flera av de andratidningar som kvalificerar sig för presstöd numera ägs av sina konkurrenter eller resursstarka koncerner. "Presstödet är i dag därför inget annat än ett principiellt grundlöst och grundligt principlöst branschstöd". Till detta ska läggas den segdragna konflikten med EU-kommissionen om storstadsstödet.

Jag är övertygad om att vi står inför två alternativ. Antingen ser vi över presstödet från grunden, eller också imploderar hela systemet. Valet borde inte vara så svårt.

Även svåra beslut måste fattas

Igår sammanträdde Presstödsnämnden. Ett omdiskuterat ämne låg på bordet - ansökan om presstöd från Nationaldemokraternas tidning "Nationell Idag". Jag kan konstatera att det är ett av de beslut jag varit mest obekväm med att fatta. Det var första gången jag läste tidningen och jag tycker den är ganska vedervärdig. Ändå var det rätt beslut.

Presstödsnämnden har ett antal regler uppsatta för vilka som är berättigade till presstöd. Den ska ha en viss abonnerad upplaga, ett visst abonnemangspris, ett visst antal spaltmeter redaktionellt innehåll, en begränsad annonsandel, med mera. Att en tidning är politisk är inte ett hinder. Bland de tidningar som uppbär driftsstöd finns bland andra Kristdemokraten, Aktuellt i politiken och Proletären.

När nämnden fattar beslut får (och ska) vi inte ta hänsyn till politisk inställning eller enskilda politiska ställningstaganden. Det är bara att konstatera att Nationaldemokraternas tidning uppfyller samtliga kriterier som är uppställda. Att det finns en ständig obehaglig underton, ibland tydligare uttryckt än annars, är inte ett skäl att neka driftsstöd.

"Yttrandefrihet är rätten att säga också korkade saker utan att riskera att bli straffad av staten. Yttrandefrihet betyder inte att man har rätt att få betalt av staten för att säga korkade saker", skriver Sydsvenskans Per Svensson på Medievärldens hemsida och på sydsvenskan.se. Och han har förvisso rätt. Men lagar och regler kan inte ändras från stund till annan för att de ibland leder till obekväma konsekvenser.

Nu ropar många på ändrade regelverk. Och visst vore det enkelt att hålla med. Men än viktigare är det att INTE hålla med. För tänk er det samhälle där det sitter en nämnd och bedömer vilket innehåll som är okej och vilket som inte är det. Som granskar våra tidningar och tidskrifter och gör en subjektiv innehållsbedömning.

Det är enkelt att stå upp för yttrandefrihet och pressfrihet när det inte blåser. Men det är viktigare att stå upp för samma friheter när de sätts på prov. Även om gårdagens beslut var svårt, var det ändå enkelt att fatta. Och jag skulle göra det igen. Ibland har yttrandefriheten ett pris, och en liten avbetalning gjordes igår.

Sydsvenskan har lagt upp en intervju med mig på sin hemsida. Presstödsnämndens protokoll finns här. Mer om beslutet: Dagens Media, Resumé.

Bättre villkor för skånska företagare

Mer kraft på regelförenklingsarbetet, underlätta för nyföretagande och en bättre uppföljning av hur våra myndigheter agerar. Det är frågor jag för fram i en intervju på Svenskt Näringslivs hemsida. Intervjun är gjord med anledning av de företagsbesök jag gör i Malmö, Skåne och Öresundsregionen.

Jag kommer gärna och besöker ditt företag! Hör av dig till mig, olof.lavesson@riksdagen.se!

Läs hela artikeln här