Äntligen! Idag har riksdagen äntligen avskaffat filmcensuren! Nu är det bara Kuba kvar som klipper i filmrullarna. Under förra mandatperioden jobbade jag aktivt för ett svenskt avskaffande. Idag har det äntligen blivit verklighet.
Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten. Den enda svenska myndighet som haft rätt att göra detta är Statens biografbyrå. Detta är världens äldsta filmcensurorgan, instiftat 1911. Byråns syfte var till en början att klippa bort de delar i en film som ansågs vara obehaglig, moraliskt stötande och sätta åldersgränser. Sedan 1996 råder dock ett principbeslut att man koncentrerar sig på att bestämma åldergränserna för film. Den senaste film att censureras i Sverige var Casino 1995. Icke desto mindre är Sverige fram till idag ett av få länder i världen där en myndighet haft rätt att totalförbjuda ett filmverk.
Censurens öde har under lång tid varit föremål för diskussion och omfattande kritik, inte minst under det senaste årtiondet. Till de mer talande exemplen hör att myndighetens tidigare direktör, Gunnel Arrbäck, länge arbetat för ett avskaffande av censuren. Precis som Arrbäck anser jag och många andra i riksdagen att filmcensuren är förlegad och att den rent principiellt inte har någon legitimitet i ett land med den starka yttrandefrihetstradition som Sverige har.
Det finns en farlig inkonsekvens i att särbehandla filmen som konstform. Förhandsgranskning gällande övrig konst och andra medier är av naturliga skäl förbjuden och det är svårt att se varför det skulle vara annorlunda på filmområdet. Systemet strider tydligt mot grundläggande rättigheter som tryck- och yttrandefriheten. Censuren, så som den hittills sett ut, hör kort sagt inte hemma i ett modernt, demokratiskt samhälle, och har utgjort ett genant undantag i vår grundlag.
Biofilmen utgör idag en mycket liten del av den totala mediekonsumtionen. Kabel-TV och DVD är idag i det närmaste självklarheter. Tittande via Internet ökar explosionsartat. Nedladdningen av film – laglig eller olaglig – är omfattande. I skenet av denna tekniska utveckling framstår filmcensuren som än mer hycklande.
En bärande del av dagens beslut gäller ett förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan. Dagens åldersgränser ska bestå och en ny lag ska reglera förutsättningarna för fastställande av åldersgränserna. Även de nuvarande möjligheterna för barn att se film i vuxens sällskap behålls. Det innebär vissa undantag att i sällskap med vuxen se en film med en högre åldersgräns än man själv uppnått. 15-årsgränsen fortsätter dock vara absolut.
Detta är synd! Jag ska inte sticka under stol med att jag helst hade sett en något annorlunda lösning där föräldrarna hade givits ett större ansvar att faktiskt kunna fatta beslut om vilka filmer deras telningar är mogna att se. För mig är det familjen – inte staten – som bäst avgör vad som eventuellt kan vara skadligt och vad som behöver göras för att skydda de egna barnen.
Censurens öde har under lång tid varit föremål för diskussion och omfattande kritik, inte minst under det senaste årtiondet. Till de mer talande exemplen hör att myndighetens tidigare direktör, Gunnel Arrbäck, länge arbetat för ett avskaffande av censuren. Precis som Arrbäck anser jag och många andra i riksdagen att filmcensuren är förlegad och att den rent principiellt inte har någon legitimitet i ett land med den starka yttrandefrihetstradition som Sverige har.
Det finns en farlig inkonsekvens i att särbehandla filmen som konstform. Förhandsgranskning gällande övrig konst och andra medier är av naturliga skäl förbjuden och det är svårt att se varför det skulle vara annorlunda på filmområdet. Systemet strider tydligt mot grundläggande rättigheter som tryck- och yttrandefriheten. Censuren, så som den hittills sett ut, hör kort sagt inte hemma i ett modernt, demokratiskt samhälle, och har utgjort ett genant undantag i vår grundlag.
Biofilmen utgör idag en mycket liten del av den totala mediekonsumtionen. Kabel-TV och DVD är idag i det närmaste självklarheter. Tittande via Internet ökar explosionsartat. Nedladdningen av film – laglig eller olaglig – är omfattande. I skenet av denna tekniska utveckling framstår filmcensuren som än mer hycklande.
En bärande del av dagens beslut gäller ett förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan. Dagens åldersgränser ska bestå och en ny lag ska reglera förutsättningarna för fastställande av åldersgränserna. Även de nuvarande möjligheterna för barn att se film i vuxens sällskap behålls. Det innebär vissa undantag att i sällskap med vuxen se en film med en högre åldersgräns än man själv uppnått. 15-årsgränsen fortsätter dock vara absolut.
Detta är synd! Jag ska inte sticka under stol med att jag helst hade sett en något annorlunda lösning där föräldrarna hade givits ett större ansvar att faktiskt kunna fatta beslut om vilka filmer deras telningar är mogna att se. För mig är det familjen – inte staten – som bäst avgör vad som eventuellt kan vara skadligt och vad som behöver göras för att skydda de egna barnen.
Det är också familjen – inte staten – som möjligen kan styra över barnens möjligheter att se den där 15-årsfilmen när den något år senare visas på TV eller DVD. In i hemmet räcker tack och lov ännu inte statens tentakler.
Att inte föräldrar då fritt kan ta med sig sina barn på bio tycker jag därför är en liten plump i protokollet, men det övergripande beslutet idag är ack så mycket viktigare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar