Valårets första partiledardebatt är avklarad och det var en stärkt statsminister som gjorde en rivstart i inrikespolitiken. Bra tempo med tydliga skillnader mellan blocken.
Oavsett vem som vann på retoriska tasksparkar så hade Fredrik det starkaste och mest relevanta budskapet. Det är fortsatt jobblinjen som gäller. Ett av vallöftena var att det skulle löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Det har vi genomfört med kraftiga skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Vikten av att förbättre anställningsbarheten. Att satsa på utbildning, men också att man får ta steget ut på arbetsmarknaden genom lärlingsjobb, arbetspraktik, etc. Att det måste bli lättare att anställa och att vi behöver bli bättre på att bejaka entreprenörskap och företagande.
En viktig poäng var att regeringen faktiskt redan gjort det betydligt billigare att anställa yngre, äldre, långtidsarbetslösa och nyanlända flyktingar. Grupper där utanförskapet annars lätt biter sig fast.
Jobben, tillsammans med satsningar på välfärden och ett intensivare arbete för att motverka våld och droger var Fredriks huvudlinjer. Detta förutsätter dock (och det är här skillnaden mot oppositionen blir så tydlig) att det är ordning och reda i de offentliga finanserna. Man kan inte lova allt till alla och skjuta skulden på framtiden.
Förslagen från den rödgröna oppositionen framstår allt mer som ofinansierade önskelistor. Det är väldigt mycket prat om minsta gemensamma nämnare, och väldigt lite konkreta förslag om vad man faktiskt vill göra. Nu verkar de vara någorlunda överens om att återgå till den sjukförsäkringspolitik som slussade ut 140 svenskar i förtidspension varje dag.
Relevanta frågor som ställdes både från Fredrik och Maud Olofsson var hur skattechocker mot företag och anställda ska kunna skapa fler jobb. På detta fanns inga svar.
Ett av debattens lågvattenmärken var när Mona Sahlin läxar upp Maud Olofsson med att hon minsann suttit i riksdagen 25 år och dessutom i ett otaliga regeringar. Så Maud skulle minsann inte tro att hon kunde komma här och lära Mona något. Jag funderade på vad som hade hänt om Göran Persson hade yttrat samma ord. Ett praktfullt exempel på manlig härskarteknik?
Slutsatsen efter att lyssnat på debatten blir att med en rödgrön regeringen blir det väldigt mycket snack, men jäkligt lite hockey!
Mer om debatten:
DN, Expressens opinionsblogg, Aftonbladet, Lena Mellin
1 kommentar:
Jag tycker att Fredrik Reinfeldt var lysande i debatten som jag själv följde aktivt. Även Jan Björklund och Peter Eriksson kändes på hugget. Mona Sahlin och Lars Ohly verkade mest besvärade över regeringens politik och gav inte intrycket av att vara särskilt intresserade av att prata om sin egen politik (som i och för sig inte finns, så det är lite svårt att prata om den). Göran Hägglund och Maud Olofsson kan bättre än vad de visade idag.
Skicka en kommentar