En kommunikationschef ryter ifrån

Igår kom det väntade beskedet. Det rödgröna samarbetet läggs på is. Nu behöver samtliga partier tid för att utveckla sin egen politik. Gott så. De enda som inte riktigt vill inse detta är Vänsterpartiet. Förståeligt eftersom det är Vänstern som har mest att förlora på att oppositionen splittras. Den korta tiden i maktens salonger är över. Nu återgår man till att bli ett ytterlighetsparti i riksdagen.

Den största utmaningen framöver är dock Socialdemokraternas. Partiet är idag djupt splittrat. Vänsterflygeln vill gå åt vänster, högerflygeln åt höger. Pragmatiker slåss mot ideologer. Valrörelsens debatt om butlern och pigan var talande. Under ett allt mindre tak ska allt fler åsikter och inriktningar rymmas.

Att det inte varit en helt enkel valrörelse förstår man när man läser gårdagens ledare i Aftonbladet. "Säg att det är slut, Sahlin" skrev Karin Pettersson. Det är samma Karin Pettersson som under valrörelsen var kommunikationschef för socialdemokraterna. Hon som hade till uppgift att fixa fasaden, hålla samman bilden av en rödgrön opposition på väg mot valseger.

Gårdagens ledare måste ses, inte bara som ett försök till eftervalsanalys, utan också som en glimt in i hur diskussionen gick i Socialdemokraterna före valet. "Från början var samarbetet tänkt att omfatta Socialdemokraterna och ett vacklande Miljöparti, som på så sätt skulle knytas upp stadigt till vänster", skriver Pettersson och förklarar att (S) genom (MP) ville få gratis förtroendekapital i den viktiga klimatfrågan.

"Sedan kom Vänsterpartiet in i bilden. Det var ju inte Sahlins avsikt, vilket har märkts. Dels på själva processen – formandet av samarbetet gick från att framstå som kontrollerat och smart, till att bli en berättelse om sjabbel och 'vem tar vem'. Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete."

Tydligare kan det knappast sägas. Hur ska man kunna vinna val när man inte själv tror på konceptet? Och vad hade skett om man verkligen vunnit? Minns att det enda försöket till skarp gemensam politik presenterades så sent som den 2 maj i den gemensamma budgetreservationen. Mindre än ett halvår är samma plattform helt avförd från den politiska agendan.

Efter ett valnederlag kommer en kort period av sammanhållning, den lider nu mot sitt slut. Direkt efter valet slöt alla upp bakom Mona Sahlin. Partiledaren kunde inte lastas för felet, det är politiken som behöver omvärderas, hette det. Problemet är bara att när skiten hamnar i den politiska fläkten så träffar den betydligt fler än om man kan kasta den på den politiska ledningen. Därför kommer nu kritiken mot Sahlin att växa. Aftonbladet har ringt runt till de 26 partidistrikten och det är inte nådiga svar man får.

Trots detta tror jag att Sahlin har goda förutsättningar att sitta kvar, kanske ända över nästa val. Varför? Jo, val vinner man inte på vem man avsätter utan på vem man tillsätter. Detta är idag socialdemokratins stora ledarskapskris. Det finns någon att avsätta, men ingen att tillsätta.

Sahlins sits är osäker. Wetterstrand och Eriksson byts ut till våren. Ohly har aviserat att han tänker sitta kvar, vilket torde innebära att han byts ut (Ohly är för övrigt den ende som fortfarande förnekar att någon tryckt på paus-knappen). Det rödgröna projektet som vi känner det får därmed anses nedlagt. Inför nästa val lär vi åter se någon form av samlad opposition. Om inget drastiskt händer är dock risken stor att man kommer upprepa misstagen från förra gången, om än med nya ansikten.