Jag får erkänna att jag inte är världens flitigaste kyrkobesökare. Det blir mest barndop, bröllop, dessvärre en och en annan begravning. Och den årliga utskällningen i Sjömanskyrkan när Rotaryklubben har julgudstjänst (jo, faktiskt!).
Möjligen hade jag blivit mer frekvent om de här pajsarna hade varit ett stående inslag!
torsdag 16 oktober 2008
Moderna Museet Malmö - början på något mycket större?
Denna artikel publicerades i Kvällsposten i måndags.
Debatt: En ny era för Konstmalmö
Regeringens budget är ett lyft för kulturen. Förutom en kraftfull satsning på museisektorn är det scenkonsten och samtidskonsten som står i fokus. För Skånes del innebär satsningen på regional scenkonst att den så kallade kulturpåsen förstärks för detta ändamål. De fria scenkonstgrupperna får en större budget att söka ur och de enskilda konstnärerna har en höjd visningsersättning att se fram emot. Mest spännande är dock den satsning som kulturministern presenterade under måndagen på Rooseum i Malmö.
Rooseum grundades 1988 av finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos med hans samling av nordisk samtidskonst som bas. Efter Roos död 1991 drevs museet vidare av en stiftelse med Malmö stad, familjen Roos och det danska konstmuseet Louisiana som huvudmän. Rooseum blev ett viktigt nav för samtidskonsten i Sverige och ett av Malmös mest kända varumärken utomlands. Med hjälp av flera privata sponsorer kunde man presentera utställningar som gav stort internationellt eko.
De senaste åren har dock tunga moln vilat över verksamheten. Stor osäkerhet har rått kring vad som ska hända med den fantastiska byggnaden från 1900, tillika en av landets vackraste utställningslokaler.
Nu återvänder den tidigare Rooseumchefen Lars Nittve åtminstone delvis till Malmö när han som chef för Moderna museet presenterar den nya filialen "Moderna museet Malmö". Vi är många som kämpat för att detta ska bli verklighet. Genom en unik trepartsöverenskommelse mellan staten, Region Skåne och Malmö stad kommer vi nu åter kunna se spännande samtidskonst i Rooseumbyggnaden.
Moderna museet är ett av Europas ledande museer för modern och samtida konst med en betydande samling. Genom filialen i Malmö får man möjlighet att producera fler utställningar och exponera sin samling i nya sammanhang. Samtidskonstens roll förstärks när den får fler arenor. Att det sker i Öresundsregionen är naturligt. Här finns, förutom en stor och intresserad publik, en kulturell miljö som saknas i Stockholm. Moderna närmar sig nu kontinenten och skapar en axel till europeiska konstmetropoler som till exempel Berlin.
För Malmös del är det naturligtvis välkommet. Staden har sedan tidigare ett rikt konstliv, mycket beroende på de stora satsningar som gjordes under de borgerliga glansåren på 80- och 90-talet. Förutom Rooseum är Malmö Konsthall en institution med internationellt rykte. Många unga konstnärer har fått sin utbildning på Konsthögskolan och det finns ett stort antal gallerier.
Moderna museet Malmö kan vara början på en ny era för Konstmalmö, men det är först när satsningen kombineras med flera andra som den fulla potentialen kan nyttjas. På Malmö konstmuseum finns landets största samling av nordisk samtidskonst. Denna konstskatt ligger i dag nerpackad i magasin eftersom utställningsytor saknas. Under alla de år jag själv var aktiv i Malmös kulturpolitik var ett nytt konst-museum en av de saker vi slogs mest för.
Malmö har nu ett unikt tillfälle till att åter göra staden till en metropol för samtidskonsten och att återskapa ett spännande och kreativt klimat där konstnärer vill växa och utvecklas. Med Moderna museet Malmö som första steg borde den naturliga fortsättningen vara ett nytt konstmuseum. Nu har man chansen, det gäller bara att ha politiskt mod att ta den.
OLOF LAVESSON
Malmöbo och riksdagsledamot i kulturutskottet (m)
Debatt: En ny era för Konstmalmö
Regeringens budget är ett lyft för kulturen. Förutom en kraftfull satsning på museisektorn är det scenkonsten och samtidskonsten som står i fokus. För Skånes del innebär satsningen på regional scenkonst att den så kallade kulturpåsen förstärks för detta ändamål. De fria scenkonstgrupperna får en större budget att söka ur och de enskilda konstnärerna har en höjd visningsersättning att se fram emot. Mest spännande är dock den satsning som kulturministern presenterade under måndagen på Rooseum i Malmö.
Rooseum grundades 1988 av finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos med hans samling av nordisk samtidskonst som bas. Efter Roos död 1991 drevs museet vidare av en stiftelse med Malmö stad, familjen Roos och det danska konstmuseet Louisiana som huvudmän. Rooseum blev ett viktigt nav för samtidskonsten i Sverige och ett av Malmös mest kända varumärken utomlands. Med hjälp av flera privata sponsorer kunde man presentera utställningar som gav stort internationellt eko.
De senaste åren har dock tunga moln vilat över verksamheten. Stor osäkerhet har rått kring vad som ska hända med den fantastiska byggnaden från 1900, tillika en av landets vackraste utställningslokaler.
Nu återvänder den tidigare Rooseumchefen Lars Nittve åtminstone delvis till Malmö när han som chef för Moderna museet presenterar den nya filialen "Moderna museet Malmö". Vi är många som kämpat för att detta ska bli verklighet. Genom en unik trepartsöverenskommelse mellan staten, Region Skåne och Malmö stad kommer vi nu åter kunna se spännande samtidskonst i Rooseumbyggnaden.
Moderna museet är ett av Europas ledande museer för modern och samtida konst med en betydande samling. Genom filialen i Malmö får man möjlighet att producera fler utställningar och exponera sin samling i nya sammanhang. Samtidskonstens roll förstärks när den får fler arenor. Att det sker i Öresundsregionen är naturligt. Här finns, förutom en stor och intresserad publik, en kulturell miljö som saknas i Stockholm. Moderna närmar sig nu kontinenten och skapar en axel till europeiska konstmetropoler som till exempel Berlin.
För Malmös del är det naturligtvis välkommet. Staden har sedan tidigare ett rikt konstliv, mycket beroende på de stora satsningar som gjordes under de borgerliga glansåren på 80- och 90-talet. Förutom Rooseum är Malmö Konsthall en institution med internationellt rykte. Många unga konstnärer har fått sin utbildning på Konsthögskolan och det finns ett stort antal gallerier.
Moderna museet Malmö kan vara början på en ny era för Konstmalmö, men det är först när satsningen kombineras med flera andra som den fulla potentialen kan nyttjas. På Malmö konstmuseum finns landets största samling av nordisk samtidskonst. Denna konstskatt ligger i dag nerpackad i magasin eftersom utställningsytor saknas. Under alla de år jag själv var aktiv i Malmös kulturpolitik var ett nytt konst-museum en av de saker vi slogs mest för.
Malmö har nu ett unikt tillfälle till att åter göra staden till en metropol för samtidskonsten och att återskapa ett spännande och kreativt klimat där konstnärer vill växa och utvecklas. Med Moderna museet Malmö som första steg borde den naturliga fortsättningen vara ett nytt konstmuseum. Nu har man chansen, det gäller bara att ha politiskt mod att ta den.
OLOF LAVESSON
Malmöbo och riksdagsledamot i kulturutskottet (m)
onsdag 15 oktober 2008
Ohlys syn på arbetslösa
Att Lars Ohly inte jublar över regeringspolitiken kan man väl leva med, men hans syn på de som står utanför arbetsmarknaden har jag lite svårare för. "För många återstår vid arbetslöshet bara att få socialbidrag eller att gå över till kriminalitet. Det är vad som återstår!" sade han i en replik på Maud Olofsson. En skrämmande människosyn och en fullständig misstro mot de som kämpar sig ur utanförskap. Människans egen kraft är uppenbarligen inget som Lars Ohly ger särskilt mycket för.
När ljuset vänds mot oppositionen
Partiledardebatten är i full gång och jag kommer precis från kammaren. Det är en ny debatt. Alternativ ställs mot varandra. När det visar sig att regeringspolitiken faktiskt fungerar blir det allt svårare att bara falla tillbaka på gamla klyschor för oppositionen. Det vassaste Sahlin kunde komma på i morgonens debatt var det vanliga tugget om att regeringen "medvetet ökar orättvisorna". Hur trovärdigt är det? Är det verkligen någon som tror att det finns politiker som "medvetet" gör vad den kan för att öka orättvisorna? Och detta påstås i tider när det, trots lågkonjunktur, finns fler i arbete än det gjort på väldigt, väldigt länge.
Det är många som är oroliga nu och det finns det visst fog för. En global finanskris råder. Vi är inne i en lågkonjunktur. Varsel hänger över mångas huvuden. Låt oss för ett ögonblick fundera över var vi hade stått om (s) vunnit valet senast.
Genom de reformer regeringen har genomfört och som (s) röstat emot har 70 000 svenskar fått arbete. Totalt har utanförskapet minskat med 180 000 personer sedan valet. Skulle förslagen i (s) senaste budgetreservation genomföras skulle det innebära att 60 000 jobb försvann. På vilket sätt blir Sverige tryggare och rättvisare av det?
När (s) styrde stod 100 000 ungdomar utanför arbetsmarknaden. Idag är det 40 000 färre. Nu vill (s) höja arbetsgivaravgiften på unga med 10 miljarder. Tror du det blir fler eller färre unga i utanförskap då? Hur blir Sverige tryggare och rättvisare av det?
Genom skatteavdrag på hushållsnära tjänster har vi lyckats göra svarta jobb vita, samtidigt som många som stått långt från arbetsmarknaden har fått riktiga jobb att gå till. Det avdraget vill (s) ta bort. Hur skapar detta trygghet och rättvisa?
I ett läge där varslen duggar tätt och finanskrisen ligger över oss vill (s) återinföra förmögenhetsskatten och på så sätt driva kapital och arbetstillfällen ur landet. Tror de verkligen att tryggheten och rättvisan blir större då?
Har man ambitionen att styra landet räcker det inte med klyschor. Då krävs det raka besked, ansvarstagande och en långsiktig politik för en stabil ekonomi och fler arbetstillfällen. Det blir tillbaka till ritbordet för Sahlin.
"Jag ser fram emot att sitta på Riksdagens gubbhylla tillsammans med Bosse Ringholm" sade Pär Nuder när han lämnade uppdraget som ekonomisk talesman. Idag stod de båda och tasslade vid väggen längst bak i kammaren. De såg med rätta bekymrade ut.
tisdag 14 oktober 2008
Jag är så jäkla besviken på oppositionen!
Men inte förvånad. Så här mitt i "superveckan" blir jag ruskigt påmind om hur det var att sitta i opposition under 90-talet. Man blir ifrågasatt. För allt. Regeringsalternativ granskas med rätta. Vad får vi istället? Kan ni hålla sams? I början av 2000-talet var det fortfarande så, men vi lärde oss och vi levererade.
Vi gjorde vår läxa, men varför har inte den nuvarande oppositionen lärt av våra misstag??
Mona Sahlins agerande de senaste veckorna är ett skolboksexempel på hur man inte ska bete sig i opposition och ett rakt plagiat av borgerlighetens alla misstag under 90-talet. Det var extra tydligt under söndagens partiledardebatt i SVT och det upprepades i kvällens duell i KGB's program.
Ikväll valde hon den aggressiva linjen. Efter att blivit ovän med sitt parti i veckan som gått försökte hon ikväll spela sin klassiska roll av "arg sosse". Det gick sådär. För det duger ju inte att vara arg retoriker om man har ambitionen att leda en regeringen. Det duger inte heller att ständigt stöta sig med sina tilltänkta regeringskamrater och det duger definitivt inte att totalt ducka varenda möjlighet att ge besked om politikens innehåll.
Fredrik har sedan mandatperiodens början ställt tre relevanta frågor till Mona. 1) Vad vill du göra? 2) Hur vill du åstadkomma det? 3) Med vem ska du göra det? Det enda rimliga borde vara att börja med politikens innehåll, men Mona valde förra veckan konstigt nog att istället försöka svara på frågan 'med vem'. Det gick åt pipan.
Den bästa beskrivningen av vänsterblockets försök till "samling" gavs ikväll vid ett möte i eftermiddag när vi i riksdagen hade en träff med alla alliansledamöter. Anders Borg mindes hur man som liten lekte "Hela havet stormar". Det är tre som leker, men bara två stolar. När musiken tystnar får man se vem som hamnar utanför. Ibland är det miljöpartiet och ibland sossarna. Just nu är det Lars Ohly som inte får vara med.
Och precis så är det ju i oppositionen just nu: Hela havet stormar!
Mer om kvällens duell hittar du på SvD och DN.
Vi gjorde vår läxa, men varför har inte den nuvarande oppositionen lärt av våra misstag??
Mona Sahlins agerande de senaste veckorna är ett skolboksexempel på hur man inte ska bete sig i opposition och ett rakt plagiat av borgerlighetens alla misstag under 90-talet. Det var extra tydligt under söndagens partiledardebatt i SVT och det upprepades i kvällens duell i KGB's program.
Ikväll valde hon den aggressiva linjen. Efter att blivit ovän med sitt parti i veckan som gått försökte hon ikväll spela sin klassiska roll av "arg sosse". Det gick sådär. För det duger ju inte att vara arg retoriker om man har ambitionen att leda en regeringen. Det duger inte heller att ständigt stöta sig med sina tilltänkta regeringskamrater och det duger definitivt inte att totalt ducka varenda möjlighet att ge besked om politikens innehåll.
Fredrik har sedan mandatperiodens början ställt tre relevanta frågor till Mona. 1) Vad vill du göra? 2) Hur vill du åstadkomma det? 3) Med vem ska du göra det? Det enda rimliga borde vara att börja med politikens innehåll, men Mona valde förra veckan konstigt nog att istället försöka svara på frågan 'med vem'. Det gick åt pipan.
Den bästa beskrivningen av vänsterblockets försök till "samling" gavs ikväll vid ett möte i eftermiddag när vi i riksdagen hade en träff med alla alliansledamöter. Anders Borg mindes hur man som liten lekte "Hela havet stormar". Det är tre som leker, men bara två stolar. När musiken tystnar får man se vem som hamnar utanför. Ibland är det miljöpartiet och ibland sossarna. Just nu är det Lars Ohly som inte får vara med.
Och precis så är det ju i oppositionen just nu: Hela havet stormar!
Mer om kvällens duell hittar du på SvD och DN.
måndag 6 oktober 2008
Två förslag för ett växande kulturliv!
Låt stiftelser som stödjer kulturändamål få begränsad skattskyldighet och underlätta sponsring av kultur. Detta är två förslag som väsentligt skulle kunna öka möjligheterna för fler att bidra till ett växande kulturliv. Det är också innehållet i två av de motioner jag väcker nu i veckan.
Kulturens frihet värnas bäst när den kan baseras på stöd från många källor. En av den sittande regeringens huvudlinjer på kulturpolitikens område har varit att öppna upp fler finansieringsvägar in i kulturen så att enskild och offentlig finansiering kan verka sida vid sida.
Låt stiftelser som stödjer kulturändamål få begränsad skattskyldighet!
Stor del av vårt kulturliv bedrivs genom stöd från olika stiftelser. Enligt huvudregeln är stiftelser skattskyldiga till statlig inkomstskatt för all sin inkomst. Genom ett system av undantagsregler har vissa stiftelser helt eller delvis befriats från denna skattskyldighet om de uppfyller ändamålskravet enligt Inkomstskattelagen.
Idag räknas inte kulturverksamhet som ett sådant ändamål. Detta är märkligt om man samtidigt har ambitionen att fler ska motiveras att ekonomiskt stödja kulturlivet. Stiftelselagen bör ändras så att även stiftelser som stödjer kulturändamål omfattas av begränsad skattskyldighet!
Underlätta sponsring av kultur!
Skattelagstiftningen saknar direkta regler om avdrag för sponsring. Kostnader för sponsring är istället avdragsgill under vissa förutsättningar. Många av kraven är svåra för kulturen att uppfylla. Möjligheten för exponering av varumärken är till exempel starkt begränsad.
Idag tvingas företag ofta hitta andra vägar att kunna göra avdrag för sina sponsringsomkostnader. Det kan kallas personalvård, forsknings- och utvecklingskostnader eller i vissa fall representation.
Det behövs enklare regler för sponsring med en generösare gränsdragning för skatteavdrag. Sponsring bör kunna betraktas som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten måste därför förtydligas och det skall tydligare framgå vad som är godkänd och avdragsgill sponsring.
Kulturens frihet värnas bäst när den kan baseras på stöd från många källor. En av den sittande regeringens huvudlinjer på kulturpolitikens område har varit att öppna upp fler finansieringsvägar in i kulturen så att enskild och offentlig finansiering kan verka sida vid sida.
Låt stiftelser som stödjer kulturändamål få begränsad skattskyldighet!
Stor del av vårt kulturliv bedrivs genom stöd från olika stiftelser. Enligt huvudregeln är stiftelser skattskyldiga till statlig inkomstskatt för all sin inkomst. Genom ett system av undantagsregler har vissa stiftelser helt eller delvis befriats från denna skattskyldighet om de uppfyller ändamålskravet enligt Inkomstskattelagen.
Idag räknas inte kulturverksamhet som ett sådant ändamål. Detta är märkligt om man samtidigt har ambitionen att fler ska motiveras att ekonomiskt stödja kulturlivet. Stiftelselagen bör ändras så att även stiftelser som stödjer kulturändamål omfattas av begränsad skattskyldighet!
Underlätta sponsring av kultur!
Skattelagstiftningen saknar direkta regler om avdrag för sponsring. Kostnader för sponsring är istället avdragsgill under vissa förutsättningar. Många av kraven är svåra för kulturen att uppfylla. Möjligheten för exponering av varumärken är till exempel starkt begränsad.
Idag tvingas företag ofta hitta andra vägar att kunna göra avdrag för sina sponsringsomkostnader. Det kan kallas personalvård, forsknings- och utvecklingskostnader eller i vissa fall representation.
Det behövs enklare regler för sponsring med en generösare gränsdragning för skatteavdrag. Sponsring bör kunna betraktas som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten måste därför förtydligas och det skall tydligare framgå vad som är godkänd och avdragsgill sponsring.
onsdag 1 oktober 2008
Det ligger en doft av punsch-veranda över Timbro...
Inledde morgonen med kulturfrukost på Timbro. Carl Rudbeck presenterade rapporten "Kulturförvandling observerad". Jag gillar Rudbeck. Han är en av de som verkligen har tänkt till. Därför läser jag honom ofta med stort intresse när han skriver i bland annat Sydsvenskan. Men det är inte alltid jag håller med. Ej heller denna gång.
I Timbros pressmeddelande hävdas att det i essän görs en kvalitativ analys av kulturklimatet. Nja. Snarare en nostalgisk betraktelse över borgerligheten och en floskeltyngd retorik om vad som bör göras framöver.
En av slutsatserna är att kulturen måste ställas mot andra politiska områden. "Kulturministern måste kunna motivera varför vi ska ge pengar till en ny spelfilm snarare än till en ny strålkanon som här och nu räddar liv och minskar lidande. Ministern borde ha modet att berätta för dem som har smärtor, ångest eller väntar på cancerbehandling eller en ny höftled, att de får vänta tills våra vanligaste centrallyriker och mimartister har fått sitt." säger Rudbeck och undrar om kulturbyråkrater som Lars Nittve, "sittande på sina feta pastorat", verkligen är värda mer än fem sjuksköterskor.
Svante Weyler undrade i morse varför det just är kulturen som alltid ska ställas mot sjuksköterskor och lärare. Rudbeck kallar kulturpolitiken "en finare form av a-kassa där de som inte klarar sig på marknaden anser sig ha rätt att få sin bärgning tryggad av allmänna medel". Men det är ju inte bara kulturskapare som får sin finansiering från det offentliga, det får ju även de som arbetar med vetenskaplig grundforskning eller naturskyddande åtgärder. Rudbeck hävdade att detta inte riktigt gick att jämföra då naturvetenskapen tillfredställer ett visst behov av nyfikenhet. Ursäkta, men det argumentet går väl precis lika bra att applicera på konsten och kulturen?
Om samhället har ett ansvar för infrastruktur, gäller inte detta också kulturell infrastruktur? Om samhället har ett ansvar för kunskap, gäller inte detta också bildning? Om samhället har ett ansvar för kroppens hälsa och välmående, gäller inte detta också själens?
Istället driver Rudbeck tesen att alla får den kultur de förtjänar. Man anar att han drömmer sig tillbaka till punsch-verandans tidevarv då symbios rådde mellan borgare och bohemer "där bohemerna stärkte borgarnas självkänsla i utbyte mot pengar". Borgare och konstnärer behöver fortfarande varandra menar han och pekar på de boende på Östermalm som lojalt håller uppe publiktrycket på Dramaten.
Visst är det uppfriskande när Rudbeck tar i, men tusan vet om det för debatten så mycket framåt. Läs rapporten och bedöm själv.
I Timbros pressmeddelande hävdas att det i essän görs en kvalitativ analys av kulturklimatet. Nja. Snarare en nostalgisk betraktelse över borgerligheten och en floskeltyngd retorik om vad som bör göras framöver.
En av slutsatserna är att kulturen måste ställas mot andra politiska områden. "Kulturministern måste kunna motivera varför vi ska ge pengar till en ny spelfilm snarare än till en ny strålkanon som här och nu räddar liv och minskar lidande. Ministern borde ha modet att berätta för dem som har smärtor, ångest eller väntar på cancerbehandling eller en ny höftled, att de får vänta tills våra vanligaste centrallyriker och mimartister har fått sitt." säger Rudbeck och undrar om kulturbyråkrater som Lars Nittve, "sittande på sina feta pastorat", verkligen är värda mer än fem sjuksköterskor.
Svante Weyler undrade i morse varför det just är kulturen som alltid ska ställas mot sjuksköterskor och lärare. Rudbeck kallar kulturpolitiken "en finare form av a-kassa där de som inte klarar sig på marknaden anser sig ha rätt att få sin bärgning tryggad av allmänna medel". Men det är ju inte bara kulturskapare som får sin finansiering från det offentliga, det får ju även de som arbetar med vetenskaplig grundforskning eller naturskyddande åtgärder. Rudbeck hävdade att detta inte riktigt gick att jämföra då naturvetenskapen tillfredställer ett visst behov av nyfikenhet. Ursäkta, men det argumentet går väl precis lika bra att applicera på konsten och kulturen?
Om samhället har ett ansvar för infrastruktur, gäller inte detta också kulturell infrastruktur? Om samhället har ett ansvar för kunskap, gäller inte detta också bildning? Om samhället har ett ansvar för kroppens hälsa och välmående, gäller inte detta också själens?
Istället driver Rudbeck tesen att alla får den kultur de förtjänar. Man anar att han drömmer sig tillbaka till punsch-verandans tidevarv då symbios rådde mellan borgare och bohemer "där bohemerna stärkte borgarnas självkänsla i utbyte mot pengar". Borgare och konstnärer behöver fortfarande varandra menar han och pekar på de boende på Östermalm som lojalt håller uppe publiktrycket på Dramaten.
Visst är det uppfriskande när Rudbeck tar i, men tusan vet om det för debatten så mycket framåt. Läs rapporten och bedöm själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)