Den 1 maj går demonstrationstågen genom landet (i år lite mer splittrade än vanligt), men det här året är det en sak som överträffar arbetarrörelsens högtid och det är att vi äntligen har jämställt äktenskapet för samkönade och olikkönade.
I Aftonbladet idag berättar jag och Cristofer att vi gifte oss 2004, vi hade ett fantastiskt bröllop. Först nu, dryga fem år senare, blir vårt bröllop fullt ut accepterat av det lagstiftande samhället. Det känns naturligtvis oerhört skönt!
Nu har vi fyra alternativ framför oss. Vi kan välja att stanna kvar i partnerskap (det är över huvud taget inte aktuellt), vi kan genomföra en vigselakt på rådhuset, vi kan skicka in ett papper och anmäla äktenskapet eller kan vi gå till kyrkan. Eller vänta! Nej, det kan vi ju inte!
Nej, kyrkklockorna ringer ännu inte. Först i oktober tar Svenska kyrkan ställning och blir det som jag hoppas kan vigsel ingås i kyrkorna från årsskiftet. Som medlem i Svenska kyrkan hoppas jag innerligen att detta är vad man kommer besluta. Det skulle annars kännas svårt att kvarstå som medlem i en kyrka som har en så fundamentalt skild syn på kärlek och samliv än vad jag själv har.
Att springa till rådhuset för en andra vigsel är inte ett alternativ för mig och Cristofer. Vi har haft vårt borgerliga bröllop. Däremot kommer vi avvakta Svenska kyrkans beslut. Att få uppsöka en kyrka som betyder något särskilt för oss och där få upprepa och fastställa våra löften till varandra skulle kännas väldigt fint.
Skulle kyrkan fortsätta stänga ute samkönade par från äktenskapets trygga famn, så får vi istället konstatera att den dörren är stängd för oss. Då blir det blanketten till Skatteverket istället. Visst kan det låta oromantiskt, men det bröllop vi redan haft var desto mer romantiskt. Och vad är egentligen ett sketet papper mot livslång kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar