Idag fick jag möjlighet till ett starkt möte. Paul Rusesabagina besökte riksdagen och vi var några ledamöter som fick tillfälle att sätta oss ner och samtala med honom. För den stora allmänheten är nog Paul mest känd som den person Don Cheadle porträtterar i den prisbelönta filmen Hotel Rwanda. Under folkmordet i Rwanda 1994 räddade han livet på över 1 200 människor och har belönats för detta med bl a US Presidental Medal of Freedom av George W Bush och Wallenberg Endowment Medal.
Filmen är en av de starkaste jag sett, men samtidigt är det slående att vi här ofta ser omvärlden genom Hollywoods kameralins. Att själv höra Paul beskriva kvällen som startade inbördeskriget där hutumilisen, Interhamwe, genomför ett folkmord på ca 800 000 människor, är något helt annat. Han befann sig den kvällen på Hôtel des Diplomates i huvudstaden Kigali, där han var general manager, och bjöd sin bror och hans hustru på middag för att fira att svägerskan fått ett nytt arbete. Plötsligt ringer Pauls hustru hemifrån och berättar att hon hört hur missilerna träffat presidentens plan som störtat och ber Paul att omedelbart komma hem. Han tar farväl av sin bror och svägerska utanför hotellet och ser dem sedan aldrig mer igen. Efter kriget, precis som visas i filmen, hittar han dock broderns barn och uppfostrar dem i dag som sina egna.
Han beskrev sedan hur han och de han skyddade i sitt hem tvingas fly till lyxhotellet Hôtel des Mille Collines, där han under inbördeskriget kämpar med alla tillgängliga medel för att rädda livet på de flyktingar som tar sin tillflyktsort dit. Utan vatten får de använda swimmingpoolen som vattenreserv och han berättar hur de dagligen kunde följa vattennivån sjunka.
En natt vaknar han av att milisen har trängt in i hotellet och håller en pistol mot hans tinning samtidigt som de beordrar honom att omedelbart slänga ut flyktingarna från hotellet. När han försöker medla och undra vart de som inte har någonstans att gå ska ta vägen får han svaret att ”tell those cocheroaches to go the same way as they came”.
Efter kriget lämnade inte Paul Rusesabagina Rwanda som i filmen, utan återvände till Mille Collines där han arbetade ytterligare två år. Idag är han kritisk mot hur Rwanda styrs av en liten elit från Uganda. Som exempel beskriver han hur franska numera är förbjudet som officiellt språk till förmån för engelskan. Eftersom 99 % av befolkningen talar just franska som andraspråk har man därigenom effektivt utestängt stora delar av landets befolkning från att nå högre poster i samhället. Risken finns nu att milisgrupper växer sig starka i södra delarna av landet och att vi framöver kommer se en utveckling som påminner om den före inbördeskriget.
Paul Rusesabagina har startat ”Hotel Rwanda Rusesabagina Foundation – empowering survivors”. Stiftelsen arbetar dels för att förbättra livet för de överlevande som föräldralösa och änkor, bland annat genom hjälp till utbildning. Men man arbetar också med att skapa möten över hela världen för att skapa större förståelse människor emellan och förebygga situationer som leder till hat, våld och förföljelse.
Filmen är en av de starkaste jag sett, men samtidigt är det slående att vi här ofta ser omvärlden genom Hollywoods kameralins. Att själv höra Paul beskriva kvällen som startade inbördeskriget där hutumilisen, Interhamwe, genomför ett folkmord på ca 800 000 människor, är något helt annat. Han befann sig den kvällen på Hôtel des Diplomates i huvudstaden Kigali, där han var general manager, och bjöd sin bror och hans hustru på middag för att fira att svägerskan fått ett nytt arbete. Plötsligt ringer Pauls hustru hemifrån och berättar att hon hört hur missilerna träffat presidentens plan som störtat och ber Paul att omedelbart komma hem. Han tar farväl av sin bror och svägerska utanför hotellet och ser dem sedan aldrig mer igen. Efter kriget, precis som visas i filmen, hittar han dock broderns barn och uppfostrar dem i dag som sina egna.
Han beskrev sedan hur han och de han skyddade i sitt hem tvingas fly till lyxhotellet Hôtel des Mille Collines, där han under inbördeskriget kämpar med alla tillgängliga medel för att rädda livet på de flyktingar som tar sin tillflyktsort dit. Utan vatten får de använda swimmingpoolen som vattenreserv och han berättar hur de dagligen kunde följa vattennivån sjunka.
En natt vaknar han av att milisen har trängt in i hotellet och håller en pistol mot hans tinning samtidigt som de beordrar honom att omedelbart slänga ut flyktingarna från hotellet. När han försöker medla och undra vart de som inte har någonstans att gå ska ta vägen får han svaret att ”tell those cocheroaches to go the same way as they came”.
Efter kriget lämnade inte Paul Rusesabagina Rwanda som i filmen, utan återvände till Mille Collines där han arbetade ytterligare två år. Idag är han kritisk mot hur Rwanda styrs av en liten elit från Uganda. Som exempel beskriver han hur franska numera är förbjudet som officiellt språk till förmån för engelskan. Eftersom 99 % av befolkningen talar just franska som andraspråk har man därigenom effektivt utestängt stora delar av landets befolkning från att nå högre poster i samhället. Risken finns nu att milisgrupper växer sig starka i södra delarna av landet och att vi framöver kommer se en utveckling som påminner om den före inbördeskriget.
Paul Rusesabagina har startat ”Hotel Rwanda Rusesabagina Foundation – empowering survivors”. Stiftelsen arbetar dels för att förbättra livet för de överlevande som föräldralösa och änkor, bland annat genom hjälp till utbildning. Men man arbetar också med att skapa möten över hela världen för att skapa större förståelse människor emellan och förebygga situationer som leder till hat, våld och förföljelse.
Läs även gärna Paul Rusesabaginas självbiografi.
1 kommentar:
Riktigt bra att Paul Rusesabagina besöker riksdagen, såg filmen för något år sedan och den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Gjorde mig än mer övertygad om att vi har en moralisk skyldighet att med (om så krävs) militära medel skydda rätten till liv.
Skicka en kommentar