Ikväll: Sissela Kyle. Två timmar och tio minuter av riktigt bra underhållning. Som rör och som berör. Sissela gör en lysande föreställning och man märker vilket underbar förening det är mellan henne och Calle Norlén kring manusarbetet. Alla som arbetar med kultur, teater, konst eller kulturpolitik borde definitivt se åtminstone första akten. Det är en kärleksförklaring till teatern med udden riktad inåt. Jag skrattade så tårarna rann. Det finns ingen skönare gråt och ikväll var vi många som delade den.
Efter knappa två timmar träder hon så in på scenen i form av den norrländska fjollan Carl-Magnus. Jag skrattade först hjärtligt av igenkänning åt den ohjälpliga småstadsfjollan som kommer till storstaden i jakten på glitter och glamour "på resan genom gryningen". Men så fastnar skrattet i halsen när Carl-Magnus går hem från fjoljollen Patricia.
Lycklig och pruttfull går han bakom ett annat sällskap. Det sista han minns är att han går fram till ett ungt par i gänget och tycker det är "alldeles underbart" att de har hittat kärleken! Själv ska han hem till sin pojkvän. Istället vaknar han upp på akuten, sönderslagen med brutna revben. Ändå ser han på det hela förlåtande och med kärlek där han tröstar sin gråtande pojkvän Hampus från sjuksängen.
Skrattet fastnade i halsen. Tårarna kom av nya anledningar. För detta händer. Om och om igen. Så tänk på det, du som tittar snett på Prideparaden. Du som undrar "varför de håller på som de gör". För den du tittar snett på kanske är den där Carl-Magnus som äntligen får vara den han eller hon verkligen är. Får vara stolt och inte längre skämmas. Men som ändå vet att det kanske är just han eller hon som vaknar upp på akuten efter ett förfluget ord eller en felaktig blick.
Ikväll fick Sissela Kyle mig att gråta. Av skratt. Men också av ödmjukhet och av stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar