"En biografi om Mona Sahlin kan kanske inte handla om politik, eftersom hon inte har någon. Hon har aldrig hållit ett ideologiskt linjetal eller skrivit något av bestående värde. Den som hoppades att hon efter två års tystnad nu äntligen skulle drämma till med nåt som visar att socialdemokratin är ett tydligt alternativ till högeralliansen, måste känna sig både lurad och desperat".
Så skriver vänsterdebattören Åsa Linderborg när hon i dagens Aftonbladet recenserar Christer Isakssons bok "I väntan på Mona Sahlin". Därmed bekräftar hon också Sahlins företrädare Persson som sarkastiskt konstaterade att "tänkandet inte är Monas starka sida".
Hur det är med Monas tänkande är jag inte rätt person att bedöma, men jag håller med om att avsaknaden av politiskt alternativ är bekymrande, i förlängningen också för alliansen. Allianspolitiken blir ju tydlig först när den kan ställas emot någonting. Detta är också en förutsättning för nästa valrörelse som annars diminueras till en folkomröstning om regeringens politik.
Nya moderaterna kallas av sina motståndare omväxlande för klassiskt högerparti och sosse light. Sammanblandningen kanske är förståelig när man inte längre vet vad sossarna själva står för. Vissa menar att alliansen vann förra valet på grund av missnöje med Persson, det skulle vara lite trist om vi vann nästa på missnöje med Sahlin.
Så för en gångs skull står jag på Åsa Linderborgs sida, om än vi kommer från olika håll. Fram med alternativen så att vi äntligen kan få en politisk framtidsdebatt!
Läs för övrigt även Rakel Chukris träffsäkra recension i samma Aftonbladet av Lotta Grönings bok - även den om Mona Sahlin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar