Två förslag för ett växande kulturliv!

Låt stiftelser som stödjer kulturändamål få begränsad skattskyldighet och underlätta sponsring av kultur. Detta är två förslag som väsentligt skulle kunna öka möjligheterna för fler att bidra till ett växande kulturliv. Det är också innehållet i två av de motioner jag väcker nu i veckan.

Kulturens frihet värnas bäst när den kan baseras på stöd från många källor. En av den sittande regeringens huvudlinjer på kulturpolitikens område har varit att öppna upp fler finansieringsvägar in i kulturen så att enskild och offentlig finansiering kan verka sida vid sida.

Låt stiftelser som stödjer kulturändamål få begränsad skattskyldighet!

Stor del av vårt kulturliv bedrivs genom stöd från olika stiftelser. Enligt huvudregeln är stiftelser skattskyldiga till statlig inkomstskatt för all sin inkomst. Genom ett system av undantagsregler har vissa stiftelser helt eller delvis befriats från denna skattskyldighet om de uppfyller ändamålskravet enligt Inkomstskattelagen.

Idag räknas inte kulturverksamhet som ett sådant ändamål. Detta är märkligt om man samtidigt har ambitionen att fler ska motiveras att ekonomiskt stödja kulturlivet. Stiftelselagen bör ändras så att även stiftelser som stödjer kulturändamål omfattas av begränsad skattskyldighet!

Underlätta sponsring av kultur!

Skattelagstiftningen saknar direkta regler om avdrag för sponsring. Kostnader för sponsring är istället avdragsgill under vissa förutsättningar. Många av kraven är svåra för kulturen att uppfylla. Möjligheten för exponering av varumärken är till exempel starkt begränsad.

Idag tvingas företag ofta hitta andra vägar att kunna göra avdrag för sina sponsringsomkostnader. Det kan kallas personalvård, forsknings- och utvecklingskostnader eller i vissa fall representation.

Det behövs enklare regler för sponsring med en generösare gränsdragning för skatteavdrag. Sponsring bör kunna betraktas som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten måste därför förtydligas och det skall tydligare framgå vad som är godkänd och avdragsgill sponsring.

Barnkultur+sponsring=sant?

Deltog idag i ett panelsamtal om sponsring och barnkultur vid den pågågende scenkonstbiennalen för barn och unga, bibu.se, i Lund. I panelen satt även Stina Oscarsson från Orionteatern, Frida Röhl från Teater Tribunalen och Helena Faxgård från Svensk Scenkonst. 
Det var ett bra samtal, även om vi kanske inte riktigt hade samma uppfattning

Själv är jag övertygad om att sponsring kan vara ett viktigt komplement till den offentliga finansieringen. Det privata och offentliga måste kunna fungera sida vid sida. Vi behöver därför öppna upp för fler finansieringsvägar in i kultursektorn genom ökade möjligheter till sponsring och donationer, såväl från företag som från privatpersoner, stiftelser och ideella organisationer.

Däremot blir jag alltid lite småskrämd av de argument som kom upp här och var under den efterföljande diskussionen. Kultursektorn är nog den enda jag vet där man ibland verkar mäta graden av frihet i nivån av hur mycket bidrag man får. Ju mer offentliga bidrag - desto större frihet. Ju mer stöd man får från den privata sektorn - desto mer ofri är man. Det här tycker jag är bekymmersamt. Då har man inte bara satt likhetstecken mellan konsten och kulturpolitiken. Det är dessutom djupt fördomsfullt mot ens omvärld och hela civilsamhället.

Kulturen 3.0

Stressig vecka har lett till dåligt bloggande. Ändå är det en hel del som har hänt.

I måndags släppte den moderata kulturkommittén ”Kulturen 3.0” som är en uppdatering av ”Kulturen 2.0” från förra året och en rejäl vitamininjektion med 97 konkreta förslag som täcker hela kulturområdets bredd. Detta är ett resultat av flera månaders arbete från oss i kommittén. I måndags blev vi även publicerade på DN debatt i samband med lanseringen. Det var ett bra tillfälle att nå ut med den nya politiken och vi har fått bra respons.

Kulturen 3.0 handlar översiktligt om ”mer pengar till kulturen, mer kultur för pengarna”.

• Företag och privatpersoners sponsring av kultur skall uppmuntras och vara ett viktigt komplement som finansieringsform av kultur.
• Kultursponsring ska betraktas som avdragsgill marknadsföring för företag. Lagtexten måste bli tydligare.
• En spelpolitik som medfinansierar både kultur och idrott.
• Allmänna arvsfonden utdelning på 300-400 miljoner bör i högre grad gå till barn, ungdom och funktionshindrade.
• Kulturkonsumenterna är den främsta finansieringskällan för konstnärligt skapande, men att stat, regioner, landsting och kommuner är viktiga medaktörer.
• Förbättrade villkor inom privatradio och ett privat komplement till Sveriges radio välkomnas
• En vidare utbyggnad av regeringens satsning på kultur i skolan – ”Skapande skola”

På http://www.moderat.se/ kan man läsa om ”Kulturen 3.0” och alla 97 förslagen.

Sedan ska jag också nämna att jag den här veckan äntligen har fått en ny politisk sekreterare i Emil Eriksson. Emil känner jag från Malmö där han fram till för några veckor sedan varit ordförande för Malmö MUF. Jag kan också rekommendera hans blogg som det finns en länk till här bredvid.

Välkommen Emil!

Timbrodebatten

I måndags kväll deltog jag i ett panelsamtal som Timbro Syd arrangerade på Form/Design Center i Malmö. "Vad kan Sverige lära av dansk kulturfinansiering?" var rubriken. Under ledning av Johan Bengt-Påhlsson (tidigare kultukommunalråd i Malmö, rektor på Konstfack och kulturråd i Berlin) samtalade jag med Bo Nilsson, chef för Kunsthall Charlottenborg i Köpenhamn, och Niels Riegholt, tidigare chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Det blev ett ganska spännande samtal där vi tillsammans konstaterade att någon direkt översättning av det danska systemet till det svenska inte är möjlig. Framför allt för att vi har olika traditioner när det gäller finansiellt engagemang och stöd till kulturen från såväl privatpersoner som företag. Det finns helt enkelt en mecenatstradition i Danmark som vi saknar i Sverige.

Niels Riegholt menade att det nog inte var själva lagstiftningen som skiljer mellan länderna, utan snarare praxis där man i Danmark hellre friar än fäller när det gäller sponsring och donationer till kulturändamål.

Jag menar att vad som framför allt behöver förändras i Sverige är synen på konsten och kulturens roll i samhället. Det gäller såväl från politiskt håll som privat. Vi måste bli bättre på att framhäva det experimentella, avantgardistiska, det som utmanar, prövar gränser och spräcker tabun. Det kan inte vara så att det enda mål som hägrar för kulturpolitiken är "tillgänglighet". Vi behöver en konstpolitik som fokuserar mer på Sverige som kultur- och konstnation. Hur ser det kreativa klimatet ut i Sverige? Vilken grogrund finns här för konstnärliga eliter att leva och utvecklas? Och är det bara politiken som bär ansvar för detta? Vi måste helt enkelt ha en stark spets för att även kunna få bredd i kulturlivet.

I publiken satt bland andra Sven Nilsson. Läs hans lilla inlägg i Sydsvenskan idag.

Kultursponsring 2

Sponsringsseminariet visade sig bli en ganska bra tillställning och även om det nog rådde ganska stor samsyn i salen, så var det ett antal spännande punkter som framkom. Susanne Bolgar från Kultur och Näringsliv hade lite otur med siffrorna först, men gjorde en intressant jämförelse med Storbritannien. Där inkommer ca 600 miljoner pund årligen från företag, stiftelser och privata donatorer. Skulle samma proportioner i förhållande till folkmängd råda i Sverige, skulle detta innebära ytterligare 1,1 miljarder till kulturen. Detta är ca 10 procent av statens kulturbudet (!) och inget att förakta.

Robert Weill hade ett något mer filantropiskt anslag och menade att det inte främst handlar om sponsring som något kortsiktigt och mätbart, utan snarare om långsiktiga investeringar i ett dynamiskt samhälle som slutligen blir lönsamt för oss alla. Utan vetenskaplig forskning och experimentlusta skulle vi inte ha någon framtid, samma gäller kulturen och konsten där det experimentella står för hela produktutvecklingen.

Weill gjorde också ett intressant konstaterande när han påpekade att Moderna Museets hela samling faktiskt är uppbyggd genom olika donationer. Om den uppskattningsvis har ett värde av 50 mdr idag, så är det faktiskt ett ganska enormt värde som nu tillhör oss alla utan att det kostat skattebetalarna en krona.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gjorde en väldigt bra uppsummering där hon konstaterade att sponsring av kultur kan och bör utgöra ett viktigt komplement till andra finansieringsformer. Företags sponsring av kultur, liksom enskilda personers gåvor och donationer, visar på ett engagemang för kulturen som staten ska uppmuntra och visa uppskattning för.

Hon hänvisade även till den moderata partistämmans beslut att partiet ska verka för avdragsrätt för kultursponsring och fastslog att även om man ska ha respekt för den arbetsfördelning som råder inom regeringen så kommer kulturdepartementet fortsätta jobba för att kultursponsring inte ska missgynnas och att förändringar ska ske under mandatperioden.

Jag säger: Heja!

Sponsringsseminarium i riksdagen

Eftermiddagen ägnas åt det seminarium om kultursponsring som arrangeras i riksdagen av alliansen i kulturutskottet och näringsutskottet. Medverkar gör bland andra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Robert Weil, Jan Bjuvberg som är doktor i finansrätt och Moderna Museets sponsringsansvariga Katarina Swanström. I salen intill talar EU-kommissionens ordförande Barroso. Så kan det vara ibland i riksdagen! ;)

Fler borde bidra till kulturen

Läste Christina Rogestams utredning för regeringen ”Nya projekt och museer m m” ytterligare en gång. Det är få saker som engagerar så många som nya museer och kulturhus. Rogestam föreslår bland annat att ett Nobelmuseum byggs på Blasieholmen på baksidan av Nationalmuseum och att ett nytt operahus utreds närmare.

Även om jag själv gärna skulle se ett Nobelmuseum och i grunden även är för ett operahus, så kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket nytt vi egentligen har plats till och råd till. Trots allt är inte statens budget oändlig och bara ett nytt operahus skulle kosta kanske 4-5 miljarder.

I Köpenhamn byggdes den nya Operaen tack vare att Maersk McKinney Möller pumpade in ett antal miljarder. I Sverige finns det förvisso en hel del pengar, men vi har inte den traditionen av stora donationer. Samtidigt sker det mycket positivt i det tysta där privata pengar går in och finansierar olika verksamheter.

Men det har aldrig varit riktigt politiskt korrekt. Inte riktigt fint. Inte så fristående. Det där att ta emot pengar från någon annan än det offentliga. Som om bidrag från stat, kommuner och landsting skulle vara garanti för frihet…

Framför allt när det gäller Nobelmuseum borde utsikterna vara goda att få privata investerare att gå in. Men då måste staten välkomna stödet i betydligt större utsträckning än man tidigare gjort och visa uppskattning för att fler går in med ekonomiska medel. Incitamenten måste helt enkelt öka rejält. Möjligen sker detta genom avdragsrätt etc, men jag tror faktiskt inte att det är hela lösningen.

Nu är det ett gyllene tillfälle för regeringen att bjuda in representanter för svenskt näringsliv till ett rådslag för att se hur man faktiskt kan samverka! Vi har ju ändå ett gemensamt intresse för att utveckla kulturen och främja samhällsutvecklingen!