Inledde morgonen med kulturfrukost på Timbro. Carl Rudbeck presenterade rapporten "Kulturförvandling observerad". Jag gillar Rudbeck. Han är en av de som verkligen har tänkt till. Därför läser jag honom ofta med stort intresse när han skriver i bland annat Sydsvenskan. Men det är inte alltid jag håller med. Ej heller denna gång.
I Timbros pressmeddelande hävdas att det i essän görs en kvalitativ analys av kulturklimatet. Nja. Snarare en nostalgisk betraktelse över borgerligheten och en floskeltyngd retorik om vad som bör göras framöver.
En av slutsatserna är att kulturen måste ställas mot andra politiska områden. "Kulturministern måste kunna motivera varför vi ska ge pengar till en ny spelfilm snarare än till en ny strålkanon som här och nu räddar liv och minskar lidande. Ministern borde ha modet att berätta för dem som har smärtor, ångest eller väntar på cancerbehandling eller en ny höftled, att de får vänta tills våra vanligaste centrallyriker och mimartister har fått sitt." säger Rudbeck och undrar om kulturbyråkrater som Lars Nittve, "sittande på sina feta pastorat", verkligen är värda mer än fem sjuksköterskor.
Svante Weyler undrade i morse varför det just är kulturen som alltid ska ställas mot sjuksköterskor och lärare. Rudbeck kallar kulturpolitiken "en finare form av a-kassa där de som inte klarar sig på marknaden anser sig ha rätt att få sin bärgning tryggad av allmänna medel". Men det är ju inte bara kulturskapare som får sin finansiering från det offentliga, det får ju även de som arbetar med vetenskaplig grundforskning eller naturskyddande åtgärder. Rudbeck hävdade att detta inte riktigt gick att jämföra då naturvetenskapen tillfredställer ett visst behov av nyfikenhet. Ursäkta, men det argumentet går väl precis lika bra att applicera på konsten och kulturen?
Om samhället har ett ansvar för infrastruktur, gäller inte detta också kulturell infrastruktur? Om samhället har ett ansvar för kunskap, gäller inte detta också bildning? Om samhället har ett ansvar för kroppens hälsa och välmående, gäller inte detta också själens?
Istället driver Rudbeck tesen att alla får den kultur de förtjänar. Man anar att han drömmer sig tillbaka till punsch-verandans tidevarv då symbios rådde mellan borgare och bohemer "där bohemerna stärkte borgarnas självkänsla i utbyte mot pengar". Borgare och konstnärer behöver fortfarande varandra menar han och pekar på de boende på Östermalm som lojalt håller uppe publiktrycket på Dramaten.
Visst är det uppfriskande när Rudbeck tar i, men tusan vet om det för debatten så mycket framåt. Läs rapporten och bedöm själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar