På eftermiddagen träffade vi några av de som kämpar för ett friare Egypten. Samtalet bekräftade mycket av det vi sett och hört av mindre positiv karaktär. Rent ut sagt blir det allt mer uppenbart att hur landet är starkt uppdelat mellan regimen, de politiska islamisterna och det intellektuella, fria och liberala Egypten.
One party - one government - no change, är en allt för vanlig bild som ges här. Det finns en stor frustration över att ett av de ledande länderna i arabvärlden tillåts ha en så auktoritär regim som Egypten har, utan att omvärlden reagerar.
Ämnen för diskussionen var yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Rätten att demonstrera, att bilda partier, att organisera sig och att överhuvudtaget få skriva och uttrycka sig fritt. Det är uppenbart att mycket har hänt i Egypten vad gäller bland annat pressfrihet. Men det är också uppenbart att friheten ges med regimens goda minne. Opposition till en viss nivå är ok, men den dag någon utgör ett verkligt hot finns det medel att sätta in.
Den officiella politiska striden i dagens Egypten står mellan regimen och de islamistiska politiska krafterna. Gränsdragningen är hård och man är visar sig gärna duktig att styra upp extremismen. Omvärlden stöttar regeringen, ofta av rädsla för vad som skall komma i dess ställa av religiös politisk extremism.
Men få diskuterar den tredje kraften. Det traditionella Egypten. Det som är byggt på fria och liberala värderingar. Officiellt har Egypten ett valdeltagande på 26%. Enligt de flesta vi har träffat är det mycket lägre än så. Desto fler knyter näven i fickan.
Bara för att återge ett perspektiv på besvikelsen över omvärlden så gjordes en parallell med de totalitära regimerna i det forna Östeuropa. Där stöttade omvärlden folket och tog avstånd från regimerna, här stöttar omvärlden regimen och struntar i folket.
Och för att citera en av de regimkritiker vi träffade: "It's nice to have a president who listen to the west, it would be nicer to have one that listen to the people".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar