I måndags kväll deltog jag i ett panelsamtal som Timbro Syd arrangerade på Form/Design Center i Malmö. "Vad kan Sverige lära av dansk kulturfinansiering?" var rubriken. Under ledning av Johan Bengt-Påhlsson (tidigare kultukommunalråd i Malmö, rektor på Konstfack och kulturråd i Berlin) samtalade jag med Bo Nilsson, chef för Kunsthall Charlottenborg i Köpenhamn, och Niels Riegholt, tidigare chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg.
Det blev ett ganska spännande samtal där vi tillsammans konstaterade att någon direkt översättning av det danska systemet till det svenska inte är möjlig. Framför allt för att vi har olika traditioner när det gäller finansiellt engagemang och stöd till kulturen från såväl privatpersoner som företag. Det finns helt enkelt en mecenatstradition i Danmark som vi saknar i Sverige.
Niels Riegholt menade att det nog inte var själva lagstiftningen som skiljer mellan länderna, utan snarare praxis där man i Danmark hellre friar än fäller när det gäller sponsring och donationer till kulturändamål.
Jag menar att vad som framför allt behöver förändras i Sverige är synen på konsten och kulturens roll i samhället. Det gäller såväl från politiskt håll som privat. Vi måste bli bättre på att framhäva det experimentella, avantgardistiska, det som utmanar, prövar gränser och spräcker tabun. Det kan inte vara så att det enda mål som hägrar för kulturpolitiken är "tillgänglighet". Vi behöver en konstpolitik som fokuserar mer på Sverige som kultur- och konstnation. Hur ser det kreativa klimatet ut i Sverige? Vilken grogrund finns här för konstnärliga eliter att leva och utvecklas? Och är det bara politiken som bär ansvar för detta? Vi måste helt enkelt ha en stark spets för att även kunna få bredd i kulturlivet.
I publiken satt bland andra Sven Nilsson. Läs hans lilla inlägg i Sydsvenskan idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar