Kulturpolitik under omprövning

Var är alliansens kulturpolitik? Varför bara utredningar? Tycker ni ingenting?

Tyvärr frågor som möter en allt som oftast. Förståeligt, men samtidigt beklagligt. Förvisso var det så att det inte fanns någon alliansöverenskommelse, eller Bankerydsuppgörelse, när det gäller kulturpolitiken. Därav en lång startsträcka efter valet. Det fanns helt enkelt inte samma "startknapp" som när det gäller jobb, skola eller sjukvård.

Samtidigt har inte mycket hänt på kulturpolitikens område sedan 1974 års berömda kulturproposition. Oavsett styre har det i princip bara varit fråga om att ratta lite mer eller ratta lite mindre. Under den tid som gått sedan 1974 kan vi dock se hur kulturen fått allt lägre status i det svenska samhället, framför allt i politiken. Den lokala kulturnämnden har mest setts om en inskolningsplats för politiska nybörjare. Det är inget annat än samhällspolitiskt slöseri.

Jag tillhör därför en av dem som mer än välkomnar alla de utredningar som nu satts igång på kulturområdet. Nu senaste har en ny filmutredning aviserats, annars är det givetvis den stora kulturutredningen som står i fokus.

Kritik har framförts från socialdemokraterna att det är så få parlamentariska utredningar. Tack och lov, säger jag! Parlamentariska grupper ska nämligen inte sitta och utreda saker. Vad som då sker är att varje parti kommer med sin lilla verktygslåda och oftast slutar det med en kompromiss för att hitta minsta gemensamma nämnare. Resultatet är inte till nytta eller glädje för någon.

Bättre då som man nu gör! En helt fristående utredning, bemannad av personer med hög en integritet och professionell kompetens inom området. Sedan när utredningen är klar får var och en läsa den med sina partipolitiska glasögon och överenskommelser kan eventuellt göras.

Att göra som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth nu gör är modigt. Mycket modigt. En fristående utredning kan mycket väl lägga förslag som slår tillbaka rakt in i regeringen. Men om resultatet blir en bomb så blir det åtminstone en spännande bomb.

Därför är socialdemokraternas agerande så obegripligt. Istället för att välkomna och omfamna kulturutredningen kallade partisekreterare Ulvskog till presskonferens i Göteborg och förkunnade att de minsann ska göra sin egen utredning. Ordförande blir deras egen gruppledare i kulturutskottet Margareta Israelsson, som för övrigt är den socialdemokrat som suttit längst i riksdagen. Tjo flöjt! Förändringens vindar räcker inte ens till en bris när socialdemokratin ska "ompröva".

Carl-Otto Werkelid skriver i Svenska Dagbladet idag att nu bjuder kulturministern upp till dans. "Det här är en chans för kulturlivet att visa upp sig, skryta lite, manifestera sina insatser för individ och samhälle, bestrida de fördomar om att utgöra tärande inslag i samhället som odlas på sina håll, inte minst i den politiska världen." Jag kan inte annat än hålla med!

Läs Carl-Otto här