Idag debatterar vi den omtalade inkomstgarantin för konstnärer i riksdagen. Inkomstgarantin infördes 1976 och ersatte då den statliga konstnärsbelöningen. Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond utser innehavare av garantin. Inkomstgaranti har man som huvudregel under resten av sin livstid. Därför har den ibland lite felaktigt kallats för livstidslön. Beloppet reduceras i förhållande till andra inkomster.
Sedan år 2000 har 162 miljoner kronor fördelats till totalt 220 personer. Idag är det 157 personer som har inkomstgaranti. Ungefär två tredjedelar är män och mottagarna är huvudsakligen aktiva inom områdena Musik, Bild och form och Ordområdet. Andra yrkeskategorier återfinns inom teater, dans och film, samt en schackspelare. Någon ny mottagare utses inte förrän en vakans uppstår i systemet, det vill säga att någon avlider.
För mig är själva syftet för statligt stöd till konstnärer att de antingen ska grundas på ersättning för konstnärligt arbete, eller uppmuntra och utveckla konstnärs- och författarskap. Problemet med inkomstgarantin så som den idag är utformad är att det är ett stelbent och oflexibelt system. Det når bara en ytterst begränsad grupp med väldigt liten omsättning. De senaste tio åren har bara 63 nya mottagare utsetts. Jag tycker också att det är problematiskt att det inte finns någon som helst koppling till att man fortsatt är verksam inom sitt yrke.
Många hävdar betydelsen av inkomstgaranti som hedersbevis. För det första får man inte bortse ifrån att belöningsmomentet finns kvar även i ett stipendiesystem. När man utnämner mottagare av ett långtidsstipendium innebär det också en kvalificerad kvalitetsprövning av det enskilda konstnärskapet.
För det andra så försvann synen på inkomstgaranti som hedersbevis redan 1976 då den ersatte Konstnärsbelöningarna. Dessas övergripande kriterium var att mottagaren gjort ”betydande insatser inom svenskt kulturliv”. Anledningen till att man ändrade systemet till inkomstgaranti var just att hedersbevis inte längre var det primära utan att målet istället var att skapa ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet.
Fördelen med långtidsstipendier är att de gör just detta. Det visade om inte annat den utvärdering Konstnärsnämnden gjorde 2006. Dessutom är långtidsstipendierna pensionsgrundande till skillnad från inkomstgarantin.
Vi får nu ett system med större flexibilitet, där fler mottagare kan få tillgång till stöd och där en bredare och bättre grund läggs för konstnärligt och kreativt skapande. Fler kan också hjälpas med ett steg på vägen i sitt konstnärskap, fler kan se fram emot arbetsro i sitt skapande och fler kan förhoppningsvis också i förlängningen försörja sig på sin konst.
Slutligen är det viktigt att konstatera att det liggande förslaget inte utgör några förändringar för den som redan beviljats inkomstgaranti. Istället handlar det om en successiv övergång i takt med att inga nya inkomstgarantier beviljas. Det är inte heller en nedskärning på stödet till konstnärer. Resurserna kommer att finnas kvar, men fördelas på ett i mina ögon bättre sätt.
