Öresundsvoteringen avgjord

Regeringen förlorade som väntat voteringen om banavgifter på Öresundsbron. Mina tankar kring detta finns utvecklade nedan. Jag har tidigare sagt att detta var ett av de tuffare besluten att fatta, i gengäld är förlusten en av de lättare att bära.

Nu mot julledighet och i januari fortsätter vi arbetet. Det den senaste tidens debatt och diskussion har visat är att vi behöver jobba än hårdare med att hävda Öresundsregionen, dess potential och dess möjligheter i den politiska debatten.

Därför trycker jag trots allt på regeringsknappen

Jag får ganska ofta frågan: Håller du verkligen med om allt regeringen gör? Och jag brukar svara: Nej. Absolut inte. Det finns delar i alliansregeringens politik som jag gärna hade sett annorlunda. Det exempel jag brukar välja är vårdnadsbidraget. Personligen tror jag inte att föräldrars valfrihet avgörs av ett vårdnadsbidrag, istället tror jag det kan bidra till att göra det ännu svårarer för många kvinnor att göra karriär.

Men jag brukar samtidigt förklara att politik handlar om förhandlingar. Både inom partier och mellan partier. Ibland får man precis som man vill. Ibland får man igenom en del. Ibland går det inte alls ens väg. Trots det kommer man till en punkt där förhandlingen är slut och det är dags att fatta beslut. Det innebär i värsta fall att man får köpa en lösning som man inte riktigt gillar.

Mitt viktigaste ansvar som moderat riksdagsledamot är att se till att vi kan genomföra den politik vi gick till val på. Det innebär att vi har en stark alliansregering, även om man inte alltid är överförtjust i den regeringens beslut.

Arbetet i en riksdagsgrupp är en ständig förhandling. Under förra mandatperioden tror jag att vi åtminstone någon gång varje månad tvingades fatta beslut som var oerhört svårt för en del ledamöter. Några exempel: trängselskatten i Stockholm, FRA, IPRED, nedläggning av vissa länsrätter, könsneutrala äktenskap.

Idag är det min tur att gå med något tunga steg till kammaren när det blir dags att fatta beslut om banavgifter på Öresundsbron. Jag har jobbat stenhårt för att få ut förslaget, jag har också jobbat stenhårt för att skärpa det ytterligare. Det har inte gått. Däremot har vi faktiskt förbättrat förslag, och det ganska rejält i förhållande till de skrämselargument som förs fram i debatten.

Några "chockhöjningar" kommer inte att ske. Följande gäller:

1) Det finns ingenting i beslutet överhuvudtaget om biljettpriset. Bara att det är Trafikverket och inte riksdagen som ska fatta beslut om kostnad för tågen. En i grunden bra princip.

2) Region Skåne sätter priserna på bron. Skånetrafiken är den MINST subventionerade kollektivtrafiken i hela landet. Att lägga över betalningsansvaret för kollektivtrafiken på passagerarna har varit en medveten politisk strategi för regionen - det kan jag respektera. Men givetvis har det också konsekvenser på resandet.

3) SKULLE Region Skåne ta ut hela summan på passagerarna så handlar det med dagens beslut om 3 kronor och 20 öre per passagerare för en biljett Malmö-Köpenhamn.

4) Till beslutet idag ligger ett skarpt tillkännagivande om att Riksdagen kräver en konsekvensanalys denna höjning. Infrastrukturministern har i debatten gjort klart att så kommer att ske och såväl hon som trafikutskottets vice ordförande har tydliggjort att inga ytterligare höjningar kommer göras innan den konsekvensanalysen är klar. (Dessutom har Trafikverket själv föreslagit just en sådan analys).

Innebär detta att allt nu är frid och fröjd? Nej, naturligtvis inte. Jag tycker man borde lyft ut ärendet idag. Jag tycker man borde göra en konsekvensanalys innan beslutet. Jag tycker att analysen kunde formulerats genom ett tuffare direktiv till Trafikverket.

Det är inte alltid man når hela vägen fram, men ibland når man en bit på vägen. Vi har fått in en hel del bromsar och jag tycker att många frågetecken faktiskt rätats ut i debatten idag. Därför kommer jag trots allt rösta för regeringens förslag. Säkert kommer många bli förbannade, säkert kommer jag av någon kallas för svikare. Jag får ändå inse att jag för stunden faktiskt inte når längre.

Oavsett hur det går i kammaren vid eftermiddagens votering så kommer jag oförtrutet arbeta vidare med Öresundsfrågorna. För färre hinder, minskat krångel och bättre villkor för alla oss som lever, bor och arbetar här.

Mer om dagens beslut: Sydsvenskan, Skånskan, Kvällsposten

Om Öresund, biljettpriser och banavgifter

Imorgon är det dags för riksdagen att fatta beslut om nästa års budget. Ett av förslagen handlar om banavgifterna på Öresundsbron. Enligt förslaget ska Trafikverket själv få besluta om banavgifter - inte riksdagen. Förslaget innehåller inte någonting om hur mycket det ska kosta att åka över bron.

Det är viktigt att komma ihåg just detta, att ärendet inte handlar om vilka priser som passagerarna på bron ska betala. De priserna sätts inte av riksdagen. Priserna sätts av Skånetrafiken och Region Skåne. Ärendet handlar om hur kostnaderna för varje tåg ska betalas och av vem.

Grunden för riksdagsbeslutet är att det inte är riksdagen som ska sätta priser för vad det kostar att köra på våra järnvägar, utan det ska Trafikverket göra. I grunden tycker jag att det är en bra princip. Men de konsekvenser som pekas på från Region Skåne är oroande.

I det fall Trafikverket väljer att höja avgifterna landar frågan hos Skånetrafiken och Region Skåne. Jag är lite bekymrad över att den enda signalen därifrån är att det är passagerarna som ska betala. Särskilt när man ser att kollektivtrafiken i Skåne är den i landet som har i särklass lägst andel skattesubventioner.

Endast 37,8% av kollektivtrafiken i Skåne är skattesubventionerad, att jämföra exempelvis 52,8% i Västra Götalandsregionen och 50,7% i Stockholm. Snittet för riket är 50,2%.

I det fall Region Skåne trots allt väljer att lägga hela kostnaden på passagerarna finns det olika uppgifter om hur mycket det skulle innebära. Enligt Trafikverket skulle den första höjningen innebära en höjning av biljettpriset med 3 kronor och 20 öre för en enkelbiljett mellan Malmö och Köpenhamn. På lång sikt skulle det handla om en höjning på drygt 13 kronor. Däremot skulle priset för ett månadskort höjas på lång sikt med flera hundra kronor. Det tycker jag är orimligt.

Även om det inte finns något som säger att det är passagerarna som ska betala en eventuell höjning, så kan det inte uteslutas att det blir så. Även en begränsad höjning riskerar att slå mot Öresundsintegrationen. Att integrationen över sundet fungerar och ökar är inte bara en lokal eller regional fråga. Det är en fråga av nationellt intresse. Därför har även staten ett klart intresse av att priserna på Öresundsbron hålls nere.

Jag hade givetvis helst sett att regeringen hade lyft ut den här frågan helt. Effekterna på integrationen över sundet – inte minst den psykologiska aspekten – riskerar att bli betydligt större än de eventuella vinster man gör. Därför har jag både jobbat, och jobbar fortfarande, för att den här frågan ska lösas innan den når riksdagens kammare.

När Trafikutskottet behandlade det här ärendet så skärpte de beslutet så att Trafikverket och regeringen åläggs göra en rejäl konsekvensanalys. Man vill helt enkelt veta hur de större prishöjningarna kommer att påverka utvecklingen i Öresundsregionen.

Det är givetvis bra, men jag tycker att man borde skärpa detta ytterligare och säga att inga större höjningar får göras innan den analysen är gjord. Då rider vi spärr mot de "chockhöjningar" som nu diskuteras. Jag hoppas och utgår från att infrastrukturministern kommer att vara tydlig i kammaren i den här frågan.

Jag tror inte att någon som följt mitt arbete i riksdagen kan tveka om mitt engagemang i Öresundsfrågan. Det har också inneburit att vi de senaste fyra åren har kunnat ta flera viktiga steg mot ökad integration och färre gränshinder. I ett sådant arbete når man ibland hela vägen fram, ibland inte. Nu lägger jag all kraft på att vi ska ha ett bättre beslutsunderlag i riksdagen på tisdag.

Filmcensuren avskaffad!

Äntligen! Idag har riksdagen äntligen avskaffat filmcensuren! Nu är det bara Kuba kvar som klipper i filmrullarna. Under förra mandatperioden jobbade jag aktivt för ett svenskt avskaffande. Idag har det äntligen blivit verklighet.

Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten. Den enda svenska myndighet som haft rätt att göra detta är Statens biografbyrå. Detta är världens äldsta filmcensurorgan, instiftat 1911. Byråns syfte var till en början att klippa bort de delar i en film som ansågs vara obehaglig, moraliskt stötande och sätta åldersgränser. Sedan 1996 råder dock ett principbeslut att man koncentrerar sig på att bestämma åldergränserna för film. Den senaste film att censureras i Sverige var Casino 1995. Icke desto mindre är Sverige fram till idag ett av få länder i världen där en myndighet haft rätt att totalförbjuda ett filmverk.

Censurens öde har under lång tid varit föremål för diskussion och omfattande kritik, inte minst under det senaste årtiondet. Till de mer talande exemplen hör att myndighetens tidigare direktör, Gunnel Arrbäck, länge arbetat för ett avskaffande av censuren. Precis som Arrbäck anser jag och många andra i riksdagen att filmcensuren är förlegad och att den rent principiellt inte har någon legitimitet i ett land med den starka yttrandefrihetstradition som Sverige har.

Det finns en farlig inkonsekvens i att särbehandla filmen som konstform. Förhandsgranskning gällande övrig konst och andra medier är av naturliga skäl förbjuden och det är svårt att se varför det skulle vara annorlunda på filmområdet. Systemet strider tydligt mot grundläggande rättigheter som tryck- och yttrandefriheten. Censuren, så som den hittills sett ut, hör kort sagt inte hemma i ett modernt, demokratiskt samhälle, och har utgjort ett genant undantag i vår grundlag.

Biofilmen utgör idag en mycket liten del av den totala mediekonsumtionen. Kabel-TV och DVD är idag i det närmaste självklarheter. Tittande via Internet ökar explosionsartat. Nedladdningen av film – laglig eller olaglig – är omfattande. I skenet av denna tekniska utveckling framstår filmcensuren som än mer hycklande.

En bärande del av dagens beslut gäller ett förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan. Dagens åldersgränser ska bestå och en ny lag ska reglera förutsättningarna för fastställande av åldersgränserna. Även de nuvarande möjligheterna för barn att se film i vuxens sällskap behålls. Det innebär vissa undantag att i sällskap med vuxen se en film med en högre åldersgräns än man själv uppnått. 15-årsgränsen fortsätter dock vara absolut.

Detta är synd! Jag ska inte sticka under stol med att jag helst hade sett en något annorlunda lösning där föräldrarna hade givits ett större ansvar att faktiskt kunna fatta beslut om vilka filmer deras telningar är mogna att se. För mig är det familjen – inte staten – som bäst avgör vad som eventuellt kan vara skadligt och vad som behöver göras för att skydda de egna barnen.

Det är också familjen – inte staten – som möjligen kan styra över barnens möjligheter att se den där 15-årsfilmen när den något år senare visas på TV eller DVD. In i hemmet räcker tack och lov ännu inte statens tentakler.

Att inte föräldrar då fritt kan ta med sig sina barn på bio tycker jag därför är en liten plump i protokollet, men det övergripande beslutet idag är ack så mycket viktigare!