Igår deltog jag i en "Eftervals-Tribunal" arrangerad av Publicistklubben Södra. En av de frågor som diskuterades var medias opartiskhet, eller möjliga otillbörliga gynnande av endera sidan. Har det funnits en "Mosa Mona"-kampanj?
Kent Asp, professor i journalistik, har i vanlig ordning räknat förstasidor och artiklar och kommit fram till att bland andra Expressen har skrivit starkt negativt om Mona Sahlin.
Att detta skulle vara en politisk kampanj har jag svårt att hålla med om. Generellt gäller för politiska partier att om det skrivs negativt om det egna partiet anses media vara partiska, medan positiva skriverier visar på medias opartiskhet. Sanningen är att medias rapportering för det mesta motsvarar de stämningar som finns i samhället och ibland i det egna partiet.
Att socialdemokratin var på väg mot sitt sämsta val sedan 1914 stod klart ganska tidigt i valrörelsen, likaså att förtroendet för Mona Sahlin var på fryspunktsnivå. När dessutom den ena avdankade socialdemokraten efter den andra kritiserar sin partiledare öppet vore det tjänstefel att inte skriva om det. Moderaterna upplevde detta inför katastrofvalet 2002. Det var inte kul, men det är svårt att säga att det var medias fel. Däremot kan media möjligen anklagas för att förstärka trender och nedåtgående (och ibland uppåtgående) spiraler.
Det finns två saker som är intressanta i rapporteringen om Sahlin. För det första: Före valet spekulerade de flesta i om ett katastrofval skulle leda till Sahlins avgång. Sahlin skulle omöjligt kunna sitta kvar ansågs det. Flera gånger fick hon svara på huruvida hon tänkte avgå vid en valförlust. Valnatten hann dock inte lida mot sitt slut innan analysen blev den omvända. Socialdemokratins problem sitter inte i Sahlin, heter det det nu. Istället måste partiet se över sin politik i grunden, Sahlin kan mycket väl bli den som leder omvändelsen.
Var fanns denna analys före valet?
Det andra (och här kan man möjligen prata om oberättigade artiklar) är Expressens
repris av Toblerone-affären bara åtta dagar före valet. Som en "upplysning" om du händelsevis missat den. Att Sahlin tidigare har haft problem när det gäller sin ekonomi är välkänt. Hon har fått svara på frågor om detta i 15 år. Att publicera ett sammandrag av gamla artiklar så nära ett val är verkligen tveksamt.
Problemet för socialdemokratin går inte att isolera till ledarskapet, även om strutsmentaliteten i partiledningen ibland är påtaglig. Istället behöver man se över sin affärsidé i grunden. Varför finns socialdemokratin? Vilka är de grundläggande idéerna? Vilken är samhällsuppgiften? Och framför allt hur formulerar vi detta för 2010-talets Sverige?
"Innan socialdemokratin börjar formulera lösningar – förnyade eller nygamla – skall rörelsen ge sig tid att tänka och göra klart för sig hur den ser på samhälle och samhällsutveckling i ett större perspektiv" skriver
Anne-Marie Lindgren (S), utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, i
Sydsvenskan.
Ursula Berge, tidigare chef för Agora, skriver i
samma tidning att
"Morgondagens socialdemokrati kan inte handla om att bekämpa verkligheten, utan om att designa ett samhällssystem på ett sätt som ökar jämlikheten, utan att begränsa friheten, om det så handlar om skolpeng, rutavdrag, sjukförsäkringar, a-kassa eller skatter."
Likaså måste man se över och uppdatera sin kritik av alliansbygget och Moderaterna. Istället för att se det grundläggande arbete som gjordes inom Moderaterna efter katastrofvalet 2002, valde (S) att blunda och sätta sin tro till enkla förklaringar.
"Man trampade helt fel när man trodde att nya moderaterna och alliansen bara var en kampanj. Bara affischer. Bara slogans. Bara ett pr-trick helt enkelt", skriver
Ulrica Schenström i senaste
Fokus. Att erkänna huvudmotståndarens förändring, skulle ju sätta ljuset på det egna tillkortakommandet.
Persongalleriet är bekymrande. Det märktes under valrörelsen. Som
Lotta Gröning skriver:
"Thomas Östros som ständigt skällde som en bandhund gör inga reflektioner, Ylva Johansson som inte var trovärdig i välfärdsfrågor och inte ens lyckades locka de utförsäkrade med sin politik, Thomas Bodström som svassade runt och vill bli minister på distans från USA, Wanja Lundby Wedin som inte ens kunde användas i valrörelsen på grund av diverse skandaler. Å så Mona Sahlin som i för sig har gjort en stark insats utifrån alla påhopp och förödande kritik, men som aldrig lyckades vända misstron mot henne."
Slutligen måste kopplingen till fackföreningsrörelsen utvärderas. Både ur fackets och socialdemokratins synvinkel. Igår skrev Ulf Öfverberg, tidigare talskrivare till Sture Nordh (TCO) på
DN Debatt:
"LO:s och TCO:s bindning till Socialdemokratin hind rar fackföreningsrörelsen att utveckla och renodla sin framtida roll. /.../ Bindningen till Socialdemokraterna är också ett demokratiskt problem eftersom allt färre LO- och TCO-medlemmar röstar på partiet i valen."
Detta har redan skett i Danmark där danska LO inte längre har den tydliga partikoppling som fortfarande finns i Sverige. Man arbetar i medlemmarnas tjänst - inte "Partiets". I Sverige fick partikopplingen rent löjeväckande konsekvenser under valrörelsen när
Hotell- och Restaurangs Ella Niia först sågade Alliansens löfte om halverad restaurangmoms, för att en vecka senare hylla samma förslag när det kom från oppositionen.
Socialdemokratins glansdagar är över. Åtminstone som det allsmäktigt dominerande partiet i svensk politik. När Moderaterna vid Norra Bantorget firade det bästa valet sedan rösträtten infördes, satt socialdemokraterna i sorg på Gärdet. Glorian har fallit. Sammanbrottet är ett faktum. Frågan är nu om något nytt, likt en Fågel Fenix, ska resa sig ur ruinerna och hur detta "nya" i så fall ska se ut och formuleras.
Är Mona Sahlin den som ska leda detta arbete och kommer vi att få se henne i ytterligare en valrörelse? Ja, se det får framtiden utvisa!
